Progressiv rock med blås

WARM DUST – WARM DUST – 1972

Blev förvånad över att jag inte komma på fler i samma genre som Warm Dust. Blood Sweat & Tears, Chicago Transit Authority var de första jag kom att tänka på. Alltså det som en del kallar brassrock eftersom de här banden ofta lutar sig mot ganska kraftfulla blåssektioner.

Brittiska sexmannabandet Warm Dust hör hemma i den här kategorin och blev en ganska trevlig upplevelse när jag för inte så länge sedan för första gången lyssnade på den här skivan. Visserligen är inledningen med något som liknar gospel tveksam för min del, men skivan växte ju längre den snurrade på tallriken.

När jag vände till b-sidan och upptäckte 18 minuter långa Blind Boy hittade jag det som jag tror är Warm Dusts kärna, progressiv rock med blås. Just i den stunden gjorde en jag en jämförelse med Jethro Tulls tidiga album, som nog passar för Blind Boy, men inte har särskilt mycket bärighet när det gäller de andra låtarna.

Hur som helst är detta en LP jag just nu uppskattar och gärna lyssnar på. Det är dessutom ett sånt där album som närmaste omvärlden inte har några direkta invändningar mot, vilket så klart underlättar skivlyssnandet i största allmänhet.

Det negativa jag kan säga om skivan är väl att den känns lite ojämn. B-sidan med Blind Boy är riktigt stark, medan a-sidans låtar ger ett tämligen fladdrigt intryck.
 

Warm Dust kom från Sheffield i England och spelade under sin koprta karriär, 1970-1972, in tre album. Den skiva jag kom över är deras sista.

Typiskt nog anser folk som känner till bandet bättre än mig att de två första plattorna är de bästa; And It Came To Pass (1970) och Peace For Our Time (1971). Jag ska leta upp de två också.

Nr: 1423/2222