Bland brinnande dvärgstjärnor och galaxer

ELOY – PLANETS – 1981

Jag började i fel ände med Eloys album Planets. Jag läste först en massa recensioner, innan jag hade plattan. Den var svår att hitta och jag var nyfiken.

Det var inte bra. Efter att ha läst allt det där fick jag för mig att Planets skulle vara ett sånt där ohyggligt monster, som var hur bra som helst. Så när jag väl fick tag i den blev jag lite besviken.

För jag hittar inte den där riktiga storheten, jämfört med många andra eloy-album. Visst, visst, Frank Bornemann gör bra grejer här också. Men trots att jag nu lyssnat igenom plattan jag-vet-inte-hur-många-gånger tycker jag ändå att till exempel tvillingskivan Time To Turn, som kom året efter, är lite vassare.

Framför allt är melodierna starkare där. Sen står Planets sig inte särskilt bra i jämförelse med Silent Knights and Mighty Echoes eller Dawn heller.

Därmed inte sagt att den inte skulle vara bra...Eloy gör för det mesta bra låtar. Point Of No Return ligger väldigt nära Time To Turn och Mysterious Monolith är ett alldeles eget rymdepos där det bara är att åka med mellan brinnande galaxer och döende solar och dvärgstjärnor.

Nr: 1953/2222