THE HARDER THEY COME – SOUNDTRACK – 1973
Vi som var med på 60-talet har naturligtvis svart-vit tv i klart minne. Färg-tv:n tror jag kom 1968, men det dröjde till långt in på 70-talet innan den tillhörde standarden i de svenska folkhemmen.
På ett sätt var det inte så dumt med svart-vitt. Det lämnade en hel del över till den egna fantasin, vilket kanske till och med gjorde upplevelsen bättre.
Vad har nu detta med reggae att göra?
Jo, första gången jag såg The Harder They Come var på en svartvit tv (ända till mitten av 70-talet var färg-tv en lyx).
Filmen gick på kanal 2, SVT2 som det heter nu för tiden, som i början av 70-talet gärna visade film från ”tredje världen”, men då sent på vardagskvällarna. Iransk film, filmer från diverse afrikanska länder och så den här jamaicanska rullen, The Harder They Come, vilket jag aldrig glömmer.
Kom ihåg att 1973 var reggae något synnerligen exotiskt och ovanligt. Jag tror en och annan hade hört talas om Bob Marley, men mycket mer var det inte. Jimmy Cliff, Toots & The Maytals, Scotty och Melodians var helt okända storheter.
Egentligen är The Harder They Come en ganska dassig filmrulle med en handling som kändes fattig redan på den tiden. Huvudrollen spelas av den då unge Jimmy Cliff, som råkar illa ut bland gangstergängen i Kingston men till slut, tack vare musiken, får ett bättre liv. En hel del våldsscener, men också mycket reggae och ganja.
Det är reggaemusiken i filmen som är så fascinerande, till och med nu för tiden. Jimmy Cliff bidrar själv med några av sina största låtar någonsin, You Can Get It If You Really Want och Many Rivers To Cross inte minst.
Men detta är inte - som många tror - en Jimmy Cliff-platta. Det poppar nämligen upp den ena fantastiska reggaemusikern efter den andra. Men det handlar inte om den sorts kommersialiserade reggae som kom till Europa, utan riktig jamaicansk root-reggae.
Det svänger något så ohyggligt om låtar som Draw Your Breaks Brother med Scotty, Maytals sagolika Sweet And Dandy och The Slickers Johnny Too Bad. Melodians reggaegung i gospelhymnen Rivers Of Babylon är också en sån där fantastiskt bra låt.
Jag vill nog påstå att det här är en lysande soundtrack-LP, där varenda låt har sin egen storhet. En skiva som även borde få den som aldrig hört riktig reggae att gå igång. En reggaeskiva som borde vara var mans egendom. Och skulle jag se filmen en gång till – och får välja - då blir det i svartvitt.
Nr: 809/2222
Vi som var med på 60-talet har naturligtvis svart-vit tv i klart minne. Färg-tv:n tror jag kom 1968, men det dröjde till långt in på 70-talet innan den tillhörde standarden i de svenska folkhemmen.
På ett sätt var det inte så dumt med svart-vitt. Det lämnade en hel del över till den egna fantasin, vilket kanske till och med gjorde upplevelsen bättre.
Filmen gick på kanal 2, SVT2 som det heter nu för tiden, som i början av 70-talet gärna visade film från ”tredje världen”, men då sent på vardagskvällarna. Iransk film, filmer från diverse afrikanska länder och så den här jamaicanska rullen, The Harder They Come, vilket jag aldrig glömmer.
Egentligen är The Harder They Come en ganska dassig filmrulle med en handling som kändes fattig redan på den tiden. Huvudrollen spelas av den då unge Jimmy Cliff, som råkar illa ut bland gangstergängen i Kingston men till slut, tack vare musiken, får ett bättre liv. En hel del våldsscener, men också mycket reggae och ganja.
Men detta är inte - som många tror - en Jimmy Cliff-platta. Det poppar nämligen upp den ena fantastiska reggaemusikern efter den andra. Men det handlar inte om den sorts kommersialiserade reggae som kom till Europa, utan riktig jamaicansk root-reggae.
Det svänger något så ohyggligt om låtar som Draw Your Breaks Brother med Scotty, Maytals sagolika Sweet And Dandy och The Slickers Johnny Too Bad. Melodians reggaegung i gospelhymnen Rivers Of Babylon är också en sån där fantastiskt bra låt.
Jag vill nog påstå att det här är en lysande soundtrack-LP, där varenda låt har sin egen storhet. En skiva som även borde få den som aldrig hört riktig reggae att gå igång. En reggaeskiva som borde vara var mans egendom. Och skulle jag se filmen en gång till – och får välja - då blir det i svartvitt.
Nr: 809/2222
Så också denna film när den visades på TV2 någonstans 74-75, kommer nästan bara ihåg slutscenen och att jag tyckte den var rätt dassig, men på den tiden såg jag ALLA långfilmer som visades på TV, typ en i veckan. Det roliga med denna här är att jag några dagar senare var hemma hos en kompis som vill spela en bra skiva för mig, vilken? jo just denna skiva, när jag sa att filmen hade gått på TV några dagar innan vägrade han tro mig.
SvaraRaderaSåg du också filmen! Vad kul att det är nån mer än jag som kommer ihåg det. Men jag kan förstå din polare, det var ju knappast en film man trodde att svensk tv skulle visa på den tiden.
Radera