ROGER WATERS – AMUSED TO DEATH – 1992
Melodiöst? Inte för ett ögonblick, det är inte Roger Waters grej alls. Melodilöst snarare. Men effektfullt. Massor av ljudeffekter, det är Roger Waters grej det.
Amused to death? Tja, varför inte. Musiken är grandios och uppblåst. Och påminner inte så lite om The Wall.
Waters vet hur man gör för att återanvända gamla beprövade framgångsrecept. Den här gången går det faktiskt hem. Amused To Death vill jag nog påstå är ett av hans bättre verk efter 1978...kanske det bästa.
Amused To Death är definitivt klart starkare än tidigare soloalbum med Waters. Inte så avskalad som The Pros och absolut ingen misshandel med synthar och 80-talseffekter som Radio K.A.O.S.
Men det är inget positivt budskap han har att komma med (den här gången heller) ”What God wants, God gets, God help us all”...samtidigt som det är den låt/sekvens på skivan som ger det största intrycket. Möjligtvis var det ett försök att återupprepa något av Another Brick In The Wall-hysterin, som dock inte går riktigt hem.
Men vad Waters gör så förbannat bra är att han med hjälp av kraftfulla effekter skapar stämningar, atmosfär. Hans filosofiska funderingar i texterna hjälper till att bygga upp en lätt desillusinerad domedagsstämning.
Som helhet, väldigt bra gjort. Men problemet, som alltid när det gäller Waters soloalbum, är att det i längden blir lite tråkigt att lyssna på.
Jodå, albumet finns på vinyl. Men eftersom det är en 92:a, eftertraktad dessutom, är den synnerligen svår att få tag på...och svindyr. Jag nöjer mig tillfälligt med denna CD.
Nr: 24/CD
Melodiöst? Inte för ett ögonblick, det är inte Roger Waters grej alls. Melodilöst snarare. Men effektfullt. Massor av ljudeffekter, det är Roger Waters grej det.
Amused To Death är definitivt klart starkare än tidigare soloalbum med Waters. Inte så avskalad som The Pros och absolut ingen misshandel med synthar och 80-talseffekter som Radio K.A.O.S.
Men det är inget positivt budskap han har att komma med (den här gången heller) ”What God wants, God gets, God help us all”...samtidigt som det är den låt/sekvens på skivan som ger det största intrycket. Möjligtvis var det ett försök att återupprepa något av Another Brick In The Wall-hysterin, som dock inte går riktigt hem.
Som helhet, väldigt bra gjort. Men problemet, som alltid när det gäller Waters soloalbum, är att det i längden blir lite tråkigt att lyssna på.
Jodå, albumet finns på vinyl. Men eftersom det är en 92:a, eftertraktad dessutom, är den synnerligen svår att få tag på...och svindyr. Jag nöjer mig tillfälligt med denna CD.
Nr: 24/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar