Doors lättade upp stämningen

DOORS – WAITING FOR THE SUN – 1968

Vänta nu! Är det inte Waiting For The Sun lite väl trevlig. Är det verkligen så att mörkrets härskare drar på smilbanden och lättar upp stämningen med lite pop?

Jo, så är det nog. Waiting For The Sun, Doors trea, har inte samma brutala och skruvade domedagsmörker över sig som de två första skivorna. För att vara Doors ansågs det på sin tid vara ett svagt album.

För nästan vilket annat band som helst skulle det kunnat vara ett storverk. Waiting For The Sun är en ruggigt bra psykedelisk rockplatta, en av de allra främsta. Men jämfört med Doors tidigare album hänger den inte med.

Det tyckte Jim Morrison i efterhand också och påpekade att det här var deras tredje album på kort tid. Inte nog med att det var svårt att komma upp med bra material till tre album i rad, de kom dessutom ganska tätt.

Waiting For The Sun innehåller dock bländande ”svartrock” som Hello I Love You, Not To Touch The Earth, The Unknown Soldier och Five To One. Love Street vill jag nog också lägga till. Resten av låtarna är inte heller kattskit, även om avsaknaden av det där riktigt kolsvarta mörkret är ganska uppenbart.

Men för Doors räckte det. Men som sagt; att försöka göra lika starka saker som debutplattan och Strange Days, två av 1967 års bästa rockalbum, det kunde inte ens Jim Morrison och Doors.

Den skiva som till slut hamnat i min samling är inte någon av alla de tidigare utgivningarna, utan en 180 grams reissue från något av de senaste åren.

Nr: 1053/2222