LOU REED – THE BLUE MASK – 1982
Nån mer än jag som tycker The Blue Mask har vissa likheter med Transformer?
Det är inte bara bilden på omslaget som för tankarna åt det hållet. Musiken är också lika intensiv, stämningen är lika psykotisk, atmosfären, känslan, är samma.
My House, Average Guy, Waves Of Fear, The Blue Mask (härligt gnisslig gitarr där. Mer sånt!), kan jag härleda direkt till Lou Reeds magiska bowiealbum, Transformer.
Det har gått 30 år sen den här skivan kom ut. Och när jag nu lyssnade på den igen för första gången på mycket länge insåg jag att The Blue Mask satt sig ganska djupt. Jag kan ju fortfarande texterna nästan utantill, behövde bara en liten påminnelse...
The Blue Mask var något av en revansch för Lou Reed, som efter några år på djupt (alkoholhaltigt) vatten befann sig på land igen. Det blev en ohygglig comeback. Den glödande blicken och våldsamma passionen var tillbaka.
Det märks inte minst i texterna, där han emellanåt spottar ur sig orden i sånt rasande tempo att han glömmer allt vad tonarter och melodier heter. Lyssna bara på My House. Som alltid när det gäller Lou Reed är det innehållet i texterna som står i centrum.
The Blue Mask är ett självbiografiskt album där han är nästan brutalt självutlämnande. Men nånstans finns också humorn, ironin och hans egen svarta cynism. Musiken är på gränsen till hypnotisk, malande, både monoton och påträngande.
Det här är ett album där till och med de dåliga låtarna blir bra efter ett tags lyssnande. De äter sig in och sätter sig fast. Till slut kan man texterna utantill utan att veta om det...
Nr: 1146/2222
Nån mer än jag som tycker The Blue Mask har vissa likheter med Transformer?
Det är inte bara bilden på omslaget som för tankarna åt det hållet. Musiken är också lika intensiv, stämningen är lika psykotisk, atmosfären, känslan, är samma.
Det har gått 30 år sen den här skivan kom ut. Och när jag nu lyssnade på den igen för första gången på mycket länge insåg jag att The Blue Mask satt sig ganska djupt. Jag kan ju fortfarande texterna nästan utantill, behövde bara en liten påminnelse...
Det märks inte minst i texterna, där han emellanåt spottar ur sig orden i sånt rasande tempo att han glömmer allt vad tonarter och melodier heter. Lyssna bara på My House. Som alltid när det gäller Lou Reed är det innehållet i texterna som står i centrum.
The Blue Mask är ett självbiografiskt album där han är nästan brutalt självutlämnande. Men nånstans finns också humorn, ironin och hans egen svarta cynism. Musiken är på gränsen till hypnotisk, malande, både monoton och påträngande.
Det här är ett album där till och med de dåliga låtarna blir bra efter ett tags lyssnande. De äter sig in och sätter sig fast. Till slut kan man texterna utantill utan att veta om det...
Nr: 1146/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar