STATUS QUO – ON THE LEVEL – 1975
Jag tror man kan påstå att On The Level är Status Quos sista klassiker. Den sista LP de gjorde med det där riktigt ruffiga boogierocksoundet. På skivan efter, Blue For You*, var det ett betydligt mer polerat Status Quo som presenterade sig.
Här finns dessutom Down Down, som på något sätt sammanfattar hela essensen av Status Quo. Adrenalinspumpande, råtung boogie.
Saken blir inte sämre av att LP-versionen av låten är över fem minuter lång, singeln – som naturligtvis var en jättehit – är bara drygt tre minuter. Om jag får bestämma är LP-versionen av Down Down brutalt mycket roligare.
On The Level är så klart inte bara en singelhit, man gjorde inte skivor så på den tiden. Nej, Status Quo vräker ur sig den ena stentuffa hårdrocklåten efter den andra, nästan varenda en hit.
Det börjar med Little Lady, som är en inledning med respekt, fortsätter med Most Of The Time, Over And Done...och slutar med Chuck Berrys Bye Bye Johnny. Bara 39 minuter, men det räcker för att övertyga mig.
Men jag påstår inte på något sätt att On The Level är Status Quos bästa av klassikerna. Nej, där håller jag Quo högre, och oftast också både Piledriver och Hello.
Men att On The Level är en av Quos allra bästa album finns det inga som helst tvivel om.
Bevis för detta: försök hitta skivan begagnad i bra skick...Alla som har den...eller har haft den...har spelat den...mycket...
Nr: 966/2222
* ...som kanske borde räknas till klassikerna också...jag kan inte bestämma mig...
Jag tror man kan påstå att On The Level är Status Quos sista klassiker. Den sista LP de gjorde med det där riktigt ruffiga boogierocksoundet. På skivan efter, Blue For You*, var det ett betydligt mer polerat Status Quo som presenterade sig.
Saken blir inte sämre av att LP-versionen av låten är över fem minuter lång, singeln – som naturligtvis var en jättehit – är bara drygt tre minuter. Om jag får bestämma är LP-versionen av Down Down brutalt mycket roligare.
Det börjar med Little Lady, som är en inledning med respekt, fortsätter med Most Of The Time, Over And Done...och slutar med Chuck Berrys Bye Bye Johnny. Bara 39 minuter, men det räcker för att övertyga mig.
Men att On The Level är en av Quos allra bästa album finns det inga som helst tvivel om.
Bevis för detta: försök hitta skivan begagnad i bra skick...Alla som har den...eller har haft den...har spelat den...mycket...
Nr: 966/2222
* ...som kanske borde räknas till klassikerna också...jag kan inte bestämma mig...
Den är bra, men som du själv säger är Quo bättre. On The Level har en lite mer avskalad atmosfär och det låter om de hade kul här. Jag kan meddela att till den första utgåvan av denna platta på CD var sista minuten på Bye Bye Johnny, den med publiken som skanderar, av nån anledning borttagen. Det är korrigerat till den nya utgåvan.
SvaraRadera