SUNSHINE COMPANY – HAPPY IS – 1968
Mitt förhållande till sunshinepop växlar med humöret. Ibland lyssnar jag gärna på någon skiva och får rysningar av de lätt psykedeliska undertonerna. Andra gånger blir det precis tvärtom...då ryser jag bara jag ser skivan.
Jag vet inte vad The Sunshine Company gjort för ont i mitt undermedvetna. Happy Is är egentligen en ganska trevlig liten sak, snäll, vänlig behaglig musik att ha på i bakgrunden.
”Trevligt” är nog inget positivt ord när man etiketterar pop. Skivor som får det omdömet är i min värld i allmänhet usla. Att vara ”trevlig” räcker liksom inte. Då är man på fel planhalva, den som ska försvaras.
Felet med The Sunshine Company är förmodligen att de är så trevliga. Happy Is är lättsmält amerikansk vuxenpop med stänk av countrypop och melodifestivalschlager – tänk holländskt bidrag tidigt 70-tal, Mouth & McNeal och Teach-In...
Okej, det finns flera sjyssta låtar på skivan. Jag sätter ett litet plus i kanten för I Just Want To Be Your Friend och Four In The Mornin´...vilket beror på att de har ett uns mer psykedelia i sig än de flesta andra...där jag helst vill jämföra The Sunshine Company med New Seekers. Musik jag inte kan ha respekt för. Up, Up And Away till exempel.
Nr: 448/2222
Mitt förhållande till sunshinepop växlar med humöret. Ibland lyssnar jag gärna på någon skiva och får rysningar av de lätt psykedeliska undertonerna. Andra gånger blir det precis tvärtom...då ryser jag bara jag ser skivan.
”Trevligt” är nog inget positivt ord när man etiketterar pop. Skivor som får det omdömet är i min värld i allmänhet usla. Att vara ”trevlig” räcker liksom inte. Då är man på fel planhalva, den som ska försvaras.
Nr: 448/2222
Jag har i mogen ålder utvecklat en faiblesse för den genre som brukar kallas "sunshine pop". Men samtidigt förstår jag din känsla. Som tonåring eller som 20 - 25-åring hade jag utan tvekan avfärdat denna typ av popmusik som sliskig, menlös, tillrättalagd och fullständigt ointressant.
SvaraRaderaFör att kunna uppskatta mycket av det som brukar benämnas som sunshine pop måste man nog släppa alla inlärda föreställningar om hur pop- och rockmusik ska låta. Man får glömma bort alla musikjournalister som beskrivit bra rock/pop som "rebellisk", "upprorisk", "utmanande", "farlig" och så vidare. Istället får man försöka inse att "trevligt" faktiskt är just... trevligt.
Man får försöka tänka att musik kan vara lyssningsvärd även om den inte har något djupare syfte än att vara behaglig att lyssna på, med nynn-vänliga melodier, snygg stämsång och genomarbetade arrangemang. Man får inse att låtskrivare som Goffin & King eller Bacharach & David på sitt sätt betytt lika mycket för populärmusikens utveckling som Jagger-Richards, Dylan eller Pete Townshend.
Man får helt enkelt genomgå ett slags avprogrammering som gör att man befriar sig från de inlärda klichéerna om vad som utgör "bra" pop/rock. Lyckas man med detta kan man utan problem uppskatta både The Sunshine Company och The Stooges - fast på olika sätt.
Tack för ditt inlägg. Förstår vad du menar, och jag uppskattar faktiskt en hel del av det man kan kalla sunshinepop. Den här skivan, som jag lyssnat väldigt mycket på senaste tiden, fattade jag dock inte tycke för, trots att musiken är både behaglig och lättlyssnad. Förmodligen har jag inte lyckats avprogrammera mig själv helt och hållet. Men det kanske kommer.
Radera