Mer atmosfär än progressiv rock

PINK FLOYD – THE DIVISION BELL – 1994

Sju år efter det senaste albumet dök The Division Bell upp 1994. Pink Floyds sista platta. En LP som - jo den finns på vinyl* - man skulle kunna påstå var en rätt väntad avslutning. Pink Floyd, det vill säga David Gilmour, går här tillbaka till 70-talet och när bandet var som mest kreativt.

The Division Bell är med andra ord en nostalgisk skiva, dock helt utan den nerv, ilska och nyfikenhet att leta upp nya grejer som fanns på skivor som Dark Side Of The Moon, Wish You Were Here och till och med The Final Cut.

Vad man skulle kunna påstå är dock att Division Bell är betydligt bättre än sin föregångare, Momentary Lapse Of Reason. Man skulle också kunna hävda att The Division Bell är mer atmosfär än progressiv rock.

Bra så långt alltså.
Man vet vad man får.
Det är absolut inget extra.
Men en ganska trevlig skiva att lyssna på ändå.

Jag kan ju inte komma ifrån att albumet är väldigt mycket roligare när man har vinylskivan. CD:n känns av någon anledning synnerligen mastodontisk och svår att ta sig igenom. Den är dessutom lång, över 70 minuter. Det är sällan jag orkat lyssna igenom hela cd-skivan.

LP:n är precis lika omfattande, men betydligt enklare att lyssna på. Kanske för att man rent visuellt ser de olika spåren...eller för att vinylskivan är blå...

The Division Bell sålde naturligtvis något helt enormt 1994, både i USA och Europa. Pink Floyd hade då för länge sedan uppnått statusen att allt vad de än gjorde betraktades som banbrytande revolutionärt och spännande, utan att det nödvändigtvis behövde vara det.

Jag kan inte avsluta den här texten utan att nämna, What Do You Want from Me, som jag tycker är skivans bästa spår. Det är enda gången David Gilmour kommer ut ur sitt iskalla skal och visar lite känslor. Här är han förbannad. Jag misstänker att låten handlar om Roger Waters...

Nr: 1569/2222

* Nypress på dubbel-LP släpps i början av juli 2014.