Självplågeri och kärleksballader

LOU REED – LOU REED – 1972

Den här plattan glöms ofta bort. När man kommer in på ämnet Lou Reed hoppar man gärna på hans andra album direkt, Transformer. Lou Reeds rockklassiker och glamrockalbum. Hans debutplatta som soloartist tidigare samma år är det nästan ingen som minns.

Varför skulle man då göra det? Jo, för att den så klart är väldigt mycket bättre än vad dess eventuella rykte påstår. Den har dock inte mycket med Transformer att göra, där fick Reed uppbackning av både Bowie och Mick Ronson.

Här handlar det i stället om en fristående fortsättning på det Lou Reed ägnat sig åt ihop med Velvet Underground...men ändå inte...

Vad jag slås av är texterna, inte minst den bittra socialrealismen och svidande samhällskritiken i låtar som I Can´t Stand It och Wild Child.

Han ger sig sen på självplågeri och psykoanalys av sin egen mörka själ i Goin´ Down och Walk And Talk It. Men sen – och det är överraskande – ägnar han resten av skivan åt tämligen nostalgiska kärleksballader.

Det är faktiskt de låtarna som dominerar skivan. Visst låter det lite märkligt för att komma från en sån svart figur som Lou Reed..?

Nr: 714/2222