MISTRESS – MISTRESS – 1979
I mitten av 70-talet var det populärt med så kallade musikklubbar. Postorderföretag med en smart affärsidé. Varje månad fick man hem en tunn skivkatalog, där ”klubben” föreslog att man skulle köpa ett särskilt album.
Oftast inte de allra bästa storsäljarna, utan gärna något som inte sålt lika bra. Glömde man skicka in sitt nej-tack-svar, kom skivan på Posten efter ett par veckor.
Listigt, sa Bill.
Dyrt, sa Bull.
Det var på det sättet jag blev ägare till en LP med det amerikanska bandet Mistress 1979. Inte kul*. Visserligen hade sångaren i Mistress, Dave Walker, strax innan inspelningen av skivan försvunnit till Black Sabbath (för en kortare liveturné).
Sånt går det att bygga en hel musikkarriär på, men det är en ganska tunn meritlista...särskilt eftersom Walker inte ens var med när Mistress spelade in sin platta. Sångare var i stället en kille som hette Charlie Williams.
Så Mistress hade inte en chans. Skivan hamnade låångt in i ett hörn. Och fick stå där i en jävla massa år. Ända tills för ett par dagar sedan, då jag fick se den där gamla Mistress-skivan.
Så nu har jag spelat den igen...efter ungefär 30 år.
Och jag har nyheter. Mistress har blivit bättre.
Bandet kom från San Francisco så det är ganska typisk västkustrock. Rätt tuff melodisk hårdrock. Men Mistress ligger inte särskilt långt från southern rock heller. Basisten David Brown hade tidigare lirat med Gregg Allman och Charlie Williams var från Atlanta. Det satte sina spår.
Så det låter lite, lite Allman Brothers om Mistress. Men bara lite, för bandet hade inte någon Dickey Betts på gitarr. Till slut blir det ändå ganska ordinär hårdrock sent 70-tal med lite southern rock-influenser.
Ett par bra låtar hittar jag, inte minst High On the Ride, som tydligen blev en mindre hit.
Nr: 163/2222
* På samma sätt blev jag ofrivillig ägare också till Shadow Dancing med Andy Gibb (lillebrorsa till Bee Gees-falsetterna). Den såldes på en loppis för en massa år sedan. Jag fick en tia.
Ber om ursäkt för den översta bilden, det visade sig vara fruktansvärt svårt att få till nåt vettigt, till slut tröttnade jag.
Den nedersta bilden är hämtad från skivkonvolutet.
I mitten av 70-talet var det populärt med så kallade musikklubbar. Postorderföretag med en smart affärsidé. Varje månad fick man hem en tunn skivkatalog, där ”klubben” föreslog att man skulle köpa ett särskilt album.
Listigt, sa Bill.
Dyrt, sa Bull.
Det var på det sättet jag blev ägare till en LP med det amerikanska bandet Mistress 1979. Inte kul*. Visserligen hade sångaren i Mistress, Dave Walker, strax innan inspelningen av skivan försvunnit till Black Sabbath (för en kortare liveturné).
Sånt går det att bygga en hel musikkarriär på, men det är en ganska tunn meritlista...särskilt eftersom Walker inte ens var med när Mistress spelade in sin platta. Sångare var i stället en kille som hette Charlie Williams.
Bandet kom från San Francisco så det är ganska typisk västkustrock. Rätt tuff melodisk hårdrock. Men Mistress ligger inte särskilt långt från southern rock heller. Basisten David Brown hade tidigare lirat med Gregg Allman och Charlie Williams var från Atlanta. Det satte sina spår.
Ett par bra låtar hittar jag, inte minst High On the Ride, som tydligen blev en mindre hit.
Nr: 163/2222
* På samma sätt blev jag ofrivillig ägare också till Shadow Dancing med Andy Gibb (lillebrorsa till Bee Gees-falsetterna). Den såldes på en loppis för en massa år sedan. Jag fick en tia.
Ber om ursäkt för den översta bilden, det visade sig vara fruktansvärt svårt att få till nåt vettigt, till slut tröttnade jag.
Den nedersta bilden är hämtad från skivkonvolutet.
Jodå, de där skivklubbarna minns man. De annonserade alltid med fantastiska erbjudanden, typ "Köp 4 valfria skivor för en krona/styck". Men läste man sedan det finstilta längst ner, så innebar det fantastiska erbjudandet att man förband sig att köpa ett stort antal skivor till priser som t.o.m. var högre än fullpriserna i vanliga butiker.
SvaraRaderaDessutom var ju utbudet av plattor högst begränsat. Man kunde bara välja de skivor som fanns i klubbens katalog, vilket oftast innebar ett ganska trist urval av slätstruken mainstream-pop.
På 80- och tidigt 90-tal försökte skivklubbarna sedan utveckla sitt koncept med specialsammansatta plattor typ "Mr. Music Hits" eller vad de hette. De cd-skivorna hittar man numera högvis av på loppisar för 1 - 2:-/styck.