TEN YEARS AFTER – SSSSH – 1969
Omslagsbilden är utstuderat hemsk. Och hur många ”S” är det egentligen i titeln? Det är de fel jag ser med den här LP:n. Men att det är en skiva alla som är det minsta intresserade av brittisk bluesrock från det sena 60-talet bara måste ha i samlingen är tveklöst.
Jag påstår att Ssssh är Ten Years After och Alvin Lees första stora. Efter sin berömda konsert på Woodstockfestivalen 1969 och sen den här LP:n senare samma år sattes Ten Years After på världskartan.
Kanske är det också gruppens bästa album (i konkurrens med A Space In Time). Jag är inne på den linjen och vågar till och med jämföra Ssssh med Creams Disraeli Gears.
Det är också en varumärkesdeklaration av rang. På sina två första LP-skivor uppträdde Ten Years After som ett ordinärt brittiskt bluesrockgäng som gärna lirade covers. På skivan innan, Stonehenged, försökte de gå nya vägar men gick vilse.
Ssssh är den kreativa, smarta och genomtänkta uppföljaren där Alvin Lee till slut lyckas få ihop bluesrock med psykedelia och till och med progrock.
Jag jämför den gärna med Steve Miller Band och plattor som Children Of The Future, Sailor och Brave New World...men starkare. Jag jämför också gärna med Canned Heat och deras Fried Hockey Boogie, men våldsammare, fräckare och mycket kaxigare.
Alvin Lee sätter ner foten redan i första låten, punkiga och råa Bad Scene, som skickar iväg en stafettpinne till Ramones och Sex Pistols tio år senare. Sonny Boy Williamsons Good Morning Little Schoolgirl är knappast vad man kan kalla en cover, här är den Ten Years Afters egen.
The Stomp är suggestivt entonig och kanske den svagaste länken på Ssssh, men hypnotiskt välgörande. Min favorit, vilket kanske är otippat, är If You Should Love Me, skivans enda poplåt, men så fräck, så mycket psykedelia och så annorlunda.
Sssh är skivan som gör att man längtar att få komma hem när man är bortrest.
Nr: 1629/2222
Omslagsbilden är utstuderat hemsk. Och hur många ”S” är det egentligen i titeln? Det är de fel jag ser med den här LP:n. Men att det är en skiva alla som är det minsta intresserade av brittisk bluesrock från det sena 60-talet bara måste ha i samlingen är tveklöst.
Det är också en varumärkesdeklaration av rang. På sina två första LP-skivor uppträdde Ten Years After som ett ordinärt brittiskt bluesrockgäng som gärna lirade covers. På skivan innan, Stonehenged, försökte de gå nya vägar men gick vilse.
Ssssh är den kreativa, smarta och genomtänkta uppföljaren där Alvin Lee till slut lyckas få ihop bluesrock med psykedelia och till och med progrock.
Jag jämför den gärna med Steve Miller Band och plattor som Children Of The Future, Sailor och Brave New World...men starkare. Jag jämför också gärna med Canned Heat och deras Fried Hockey Boogie, men våldsammare, fräckare och mycket kaxigare.
The Stomp är suggestivt entonig och kanske den svagaste länken på Ssssh, men hypnotiskt välgörande. Min favorit, vilket kanske är otippat, är If You Should Love Me, skivans enda poplåt, men så fräck, så mycket psykedelia och så annorlunda.
Sssh är skivan som gör att man längtar att få komma hem när man är bortrest.
Nr: 1629/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar