YES – YESSHOWS – 1980
Det här med progressiva rockband som gör liveskivor går alltid att diskutera. Ibland känns det som det bara är de mest hängivna fansen som har behov av dem.
För vem annars vill egentligen höra ett band upprepa exakt samma sak på scenen som de gjort i studion? Det finns många exempel på det, Eloy, Genesis, Yes, men fram för allt Pink Floyd.
Yesshows är Yes livealbum från 1980. Och kan man bara komma över den där spärren med Yes som liveband är det här en bra skiva. Den är lite som ett samlingsalbum. Här finns låtar från åtminstone tre Yes-epoker, den förhistoriska, spacerockåren i början och mitten 70-talet, och det sena 70-talets ”nya” Yes.
Det roligaste:
Time And a Word, en dinosaurielåt från 1970 och skivan med samma namn. Fan, vilken bra låt. Jag hade inte hört den innan.
Och (överraskning) Going For The One, en låt från 1977 som det tog lång tid innan jag insåg storheten med. För vem vill egentligen höra Steve Howe lira boogierock...nåja, live blir den låten en riktigt kul upplevelse.
En gäspning:
Ultralånga Ritual från monsteralbumet Tales From Topographic Oceans. Inte rolig alls. Studioversionen klart bättre. Låten har dessutom, på grund av sin längd, delats upp mellan sidan 3 och 4.
Jobbigt 1:
22-minutersmonstret The Gates Of Delirium från 1974. Nej, där håller jag mig till Relayer.
Jobbigt 2:
Låtarna på skivan är hämtade från en nästan tre år lång period av olika inspelningar, 1976-1978. Av den anledningen är Rick Wakeman med på en del låtar och Patrick Moraz andra. Å andra sidan spelar det kanske mindre roll...
Hmm. Nu verkar det kanske som jag sågat den här plattan. Det var inte alls meningen. Men förstå mig rätt här. Jag gillar Yesshows, men tycker studioinspelningarna är roligare att lyssna på.
Nr: 1472/2222
Det här med progressiva rockband som gör liveskivor går alltid att diskutera. Ibland känns det som det bara är de mest hängivna fansen som har behov av dem.
För vem annars vill egentligen höra ett band upprepa exakt samma sak på scenen som de gjort i studion? Det finns många exempel på det, Eloy, Genesis, Yes, men fram för allt Pink Floyd.
Time And a Word, en dinosaurielåt från 1970 och skivan med samma namn. Fan, vilken bra låt. Jag hade inte hört den innan.
Och (överraskning) Going For The One, en låt från 1977 som det tog lång tid innan jag insåg storheten med. För vem vill egentligen höra Steve Howe lira boogierock...nåja, live blir den låten en riktigt kul upplevelse.
En gäspning:
Ultralånga Ritual från monsteralbumet Tales From Topographic Oceans. Inte rolig alls. Studioversionen klart bättre. Låten har dessutom, på grund av sin längd, delats upp mellan sidan 3 och 4.
Jobbigt 1:
22-minutersmonstret The Gates Of Delirium från 1974. Nej, där håller jag mig till Relayer.
Jobbigt 2:
Låtarna på skivan är hämtade från en nästan tre år lång period av olika inspelningar, 1976-1978. Av den anledningen är Rick Wakeman med på en del låtar och Patrick Moraz andra. Å andra sidan spelar det kanske mindre roll...
Nr: 1472/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar