PHIL LYNOTT – THE PHILIP LYNOTT SOLO ALBUM – 1982
Den här LP:n innehåller precis allt det som jag egentligen inte tycker om, det är ett enda frosseri i 80-talets massiva popsound; synthar, blås, discopop...
Och här finns också det jag tycker är Phil Lynotts största (enda) misstag, synthpopversionen av hans magiska Yellow Pearl från det första soloalbumet Solo In Soho. Varför gjorde han så? Och varför släppte han lös Midge Ure? Det är nästan så jag ryser.
Ändå påstår jag att The Philip Lynott Album - som är den gamle Lizzy-generalens andra och sista soloalbum innan han inledde en postum karriär som rockhelgon - är en kanonplatta.
Låtarna har hög igenkänningsfaktor och är såna där melodier som gärna sätter sig. Inledningen med Fatalistic Attitude är lysande, liksom The Man´s A Fool, Ode To Liberty och Gino. Det finns säkert fler, jag tog bara några av dem.
Lynott har dessutom samlat ihop ett rejält gäng gamla stjärnor som backar upp honom; Mark Knopfler (det hörs), Midge Ure från Ultravox (det märks) och Huey Lewis (måste man läsa sig till på skivfodralet).
LP:n har inget alls med Thin Lizzy att göra, det är en popskiva. Den har inte mycket med föregångaren Solo In Soho att göra heller (som är klassen bättre enligt min mening).
Solo In Soho var en delvis ganska stökig sak med både Lizzys tunga ackord mixat med new wave, pop och reggae. The Phil Lynott Album är renodlad pop.
Allmusic.com jämför albumet med det Bob Geldof gav sig ut på efter Boomtown Rats – vilket jag håller med om - och påpekar dessutom att Lynott och Sir Live Aid har en liknande bakgrund som irländska undergroundrockers.
Trots skivans popfernissa är det här en LP alla gamla Lizzy-fans bara måste ha i sin samling.
Nr: 439/2222
Den här LP:n innehåller precis allt det som jag egentligen inte tycker om, det är ett enda frosseri i 80-talets massiva popsound; synthar, blås, discopop...
Låtarna har hög igenkänningsfaktor och är såna där melodier som gärna sätter sig. Inledningen med Fatalistic Attitude är lysande, liksom The Man´s A Fool, Ode To Liberty och Gino. Det finns säkert fler, jag tog bara några av dem.
Lynott har dessutom samlat ihop ett rejält gäng gamla stjärnor som backar upp honom; Mark Knopfler (det hörs), Midge Ure från Ultravox (det märks) och Huey Lewis (måste man läsa sig till på skivfodralet).
Solo In Soho var en delvis ganska stökig sak med både Lizzys tunga ackord mixat med new wave, pop och reggae. The Phil Lynott Album är renodlad pop.
Allmusic.com jämför albumet med det Bob Geldof gav sig ut på efter Boomtown Rats – vilket jag håller med om - och påpekar dessutom att Lynott och Sir Live Aid har en liknande bakgrund som irländska undergroundrockers.
Trots skivans popfernissa är det här en LP alla gamla Lizzy-fans bara måste ha i sin samling.
Nr: 439/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar