VAN MORRISON – A PERIOD OF TRANSITION – 1977
A Period Of Transition har en skön känsla att förmedla. Välkomnande, öppen och opretentiös. Det är en rolig LP att lyssna på. Jag gillar soundet, men så har Dr John – en annan av mina gamla hjältar – med skivan att göra.
Van Morrison brukar för det mesta ta hand om allt på sina album, från att spela de flesta instrument till att producera. Men den här LP:n är ett undantag, här tog han av någon anledning hjälp av Dr John, Mac Rebennack.
Och frågar du mig märks det. Det går inte att ta miste på det där mustiga svängiga New Orleans-soundet, svettig, ångande rhythm´n blues.
Jag får den sköna känslan av Gris-Gris, Mama Roux och I Walk On Guilded Splinters. Ett sound som tillsammans med Van Morrisons svala röst blir riktigt läckert.
Det tog tre år för Van Morrison att göra skivan, vilket var en ohyggligt lång tid för en så produktiv och mångsidig artist.
Men när skivan kom möttes den av besvikelse, läser jag mig förvånad till. Fansen gillade inte Morrisons lite nya sound, de ville ha mer av det gamla.
Det fanns nog skäl till namnet, A Period Of Transition. Det var en delvis ny Van Morrison som hade kommit tillbaka, och han gav sig inte trots kritiken. Uppföljaren till den här LP:n, Wavelength, går i samma spår...men utan Dr John.
Vad fansen däremot hade rätt i var att A Period Of Transition var lite ojämn. Här finns flera flera låtar som absolut ska räknas till de stora i Morrisons musikskatt, men här finns också en och annan som inte håller samma klass.
Nr: 330/2222
A Period Of Transition har en skön känsla att förmedla. Välkomnande, öppen och opretentiös. Det är en rolig LP att lyssna på. Jag gillar soundet, men så har Dr John – en annan av mina gamla hjältar – med skivan att göra.
Jag får den sköna känslan av Gris-Gris, Mama Roux och I Walk On Guilded Splinters. Ett sound som tillsammans med Van Morrisons svala röst blir riktigt läckert.
Det tog tre år för Van Morrison att göra skivan, vilket var en ohyggligt lång tid för en så produktiv och mångsidig artist.
Men när skivan kom möttes den av besvikelse, läser jag mig förvånad till. Fansen gillade inte Morrisons lite nya sound, de ville ha mer av det gamla.
Vad fansen däremot hade rätt i var att A Period Of Transition var lite ojämn. Här finns flera flera låtar som absolut ska räknas till de stora i Morrisons musikskatt, men här finns också en och annan som inte håller samma klass.
Nr: 330/2222
Van Morrison är en personlig favorit och jag har genom åren samlat på mig de flesta av hans plattor i skiftande format (vinyl, cd, mp3). Tyvärr måste jag säga att Van Morrison är en artist vars personliga stil både är en tillgång och en brist.
SvaraRaderaÅ ena sidan har han skapat en helt egen musikalisk och textmässig värld som inte liknar något någon annan gjort. Musikaliskt blandar han blues, soul, country, jazz och irländsk folkmusik och gör något alldeles eget av det. Textmässigt blandar han blues- och soulklichéer med religiös mysticism, irländsk historia och kärlek till klassisk brittisk lyrik från 18- och tidigt 1900-tal. Och på något sätt lyckas han få detta märkliga hopkok av influenser och idéer att fungera.
Avigsidan av denna högst personliga stil är att man ofta kan få en känsla av att Van The Man skriver samma låt gång på gång, och att den ena plattan är den andra lik. I princip har varenda platta med Van Morrison sedan mitten av 1970-talet låtit ungefär likadant.
Ett par gånger har bekanta bett mig rekommendera några skivor med Van Morrison, och mitt råd till dessa "nybörjare" har blivit: Köp en greatest hits-samling.
Om jag gissar vilt så kanske samarbetet med Dr. John kom av att de träffades i samband med The last waltz, The Bands avskedskonsert 1976 där båda medverkade.
SvaraRadera