Elliott Murphy - missförstådd rockpoet

Vi tog tunnelbanan till Stockholms söder och hamnade till slut på en rökig och mörk rockklubb. I samma plan som den underjordiska tågstationen låg Ritz - svartmålade väggar, unken svett- och rökdoft, fisförnäma servitörer och ett jävla tryck på dansgolvet. 1982 var det inne med skinnslipsar, kammad lugg och stuprörsjeans. De trängdes på dansgolvet när dj:n öste på med remixade versioner av Roll Away the Stone, Steve Millers Abracadabra och ibland föll för trycket och mesade till det med Earth Wind and Fire.
Men det var inte därför vi var där.

Elliott Murphy var i Stockholm. Den ständigt missförstådde amerikanske rockpoeten, som en gång spåddes en större framtid än Bruce Springsteen. 1982 var han som bäst. Plattan Murph the Surf hade precis kommit ut när Just a Story From America och Affairs fortfarande ekade i öronen.

Det blev en av de bästa konserter jag sett. Med sitt långa ljusa hår, munspel, gitarr, underfundiga texter och melodier fick Murphy till och med Stockholms blasé nöjesmaffia att bara stå och gapa med öppen mun.

När han med ett flera minuter långt munspelssolo avslutade Fall of Saigon reste sig håret i nacken och jublet i publiken ville aldrig ta slut.
Den natten gick inte att avsluta. Hela gänget satt uppe, rökte stinkande franska Galouise, sippade rödvin, kir och snackade Elliott Murphy. Jag vet inte hur många gånger vi spelade hans skivor.

Sen var det tyst länge från Elliott Murphy. En och annan av hans plattor dök upp i reabackarna eller kunde inköpas för några spänn i begagnataffärerna. Han försvann i skvalet från ”nya” ZZ tops plågsamma hårdrock, könlös 80-talsdisco och blodfattig fantasilös synthpop.


I mitten av 90-talet dök han dock upp på nytt igen. Plattan Selling the Gold kom som ett oväntat slag i magen. En duett tillsammans med Bruce Springsteen – Everything I Do – fick in den sista fullträffen – mitt på hakspetsen. Jag vek mig dubbel och gav upp direkt.

Elliott Murphy bor tydligen i Paris sedan lång tid tillbaka. Han har sedan 1973 släppt 28 studioalbum och dessutom gett ut en del böcker och diktsamlingar. Alla plattor är inte lika bra, det finns en del bottennapp. Men en skivsamling utan Elliott Murphy är inte värd namnet.

Lou Reed vs Sex Pistols

När Lou Reed släppte liveplattan Rock´n´Roll Animal – 1974 - kunde jag inte få nog av Heroin. Reeds släpiga röst, den ödesmättade och nästan farliga texten, fick mig att spela låten om och om igen. Sweet Jane, Lady Day och Rock & Roll malde sig in i huvudet.

I skitig skinnpaj och med den skivan under armen hamnade jag på en något finare fest på Bymarken, i en villa där föräldrarna oanande om följderna, lämnat tonårssonen ensam hemma. Lou Reed gick hem. Jag har nog aldrig varit på en fest där det dansats så vilt och fullständigt ohämmat. Av någon anledning hade bymarksungarna aldrig hört talas om Lou Reed och fick en rejäl kick av äkta svartrock från New Yorks underground.

Heroin var kvällens mittpunkt tills någon fiskade upp en alldeles färsk singel ur en kasse – Sex Pistols God Save the Queen.

Jag glömmer aldrig reaktionen. När Sid Vicious och Johnny Rottens opolerade och skräniga punk började dundra ur de vräkiga JVC-högtalarna – stannade allt upp – PRECIS ALLT. Folk stod som förstenade på dansgolvet och visste liksom inte var de skulle ta vägen – eller hur de borde reagera. De välpolerade och sminkade i sofforna slutade babbla och satt med hängande hakor och gapande munnar.

Aldrig förr hade någon av dem hört punk. Så fullständigt fel, så upp-och-ner, så bortom precis allt.
Jag ljuger inte om det tog ett par minuter av fullständig stillhet (förutom musiken då – en mycket märklig upplevelse). Sen började några av Lyle & Scott-tröjorna hoppa, skrika och dansa vildare än de någonsin gjort. Det tog inte många sekunder innan resten hängde på. Punken hade gjort sin entré – och det vildare än någonsin, så ohämmat brutalt – och äkta.

35 år senare hittar jag den singeln på en loppmarknad. Med nästan darrande händer håller jag i skivan och fattar inte varför jag aldrig köpte den då...
Men nu är den min. Ett av de största ögonblicken i rockhistorien - tre minuter rå energi - har jag bevarade på svart vinyl, 45 varv.

Nån som minns Mott?

Alltså MOTT, inte Mott the Hoople...
När jag i början av 80-talet flyttade till huvudstaden fick jag för mig att sälja väl valda delar av skivsamlingen. Illa, men värst av allt; Motts andra platta Shouting & Pointing fick gå.
Jävlar vad jag ångrat det. Inte för att den var bra, bara för att den borde höra hemma i min samling. Mott blev ju ett kort efterspel av Mott the Hoople, glamrockens kanske största band på 70-talet. Bara av den anledningen borde jag ha den. Ingen annan.

Bandet Mott var Mott the Hoople, men utan Ian Hunter efter splittringen 1974. Det blev inte särskilt långlivat.
Mott gav ut två plattor. Den första – Drive On – var rätt hyfsad. Monte Carlo spelades rätt friskt - och högt - under de nattliga sittningarna där hemma. Shouting & Pointing var däremot en rent ut sagt sopig platta. Jag kan inte på rak arm erinra mig en enda bra låt... Så sen var det tack och adjö.
Märkligt nog nämns ofast de här plattorna som en del i Mott the Hooples diskografi. Helt hopplöst fel. Utan Ian Hunter var det här bandet egentligen inte mycket att komma med...

Det vete tusan vad Overend Watts, Morgan Fisher och Ariel Bender sysslat med sen dess. Orkar inte ens googla på det.
Morgan Fisher spelade förresten på Strågagården någon gång i slutet av 60-talet. Då med bandet Love Affair, mest känt för att ha mördat Deep Purples klassiker Hush. Men jag tror Fisher lämnat bandet då, så allt är förlåtet.

Oförglömlig Soul Sacrifice

Hittade en platta med The Artie Kornfeld Tree på en loppmarknad. Den kostade mig tre spänn. Nu är väl det knappast något att gå i taket för. Det här bandet har inte satt några djupare spår i musikhistorien. En ganska ordinärt psykedeliskt popband från USA i slutet av 60-talet.

Jag visste inte att Artie Kornfeld gjort egna plattor. Det var ju han som tillsammans med Mike Lang låg bakom Woodstockfestivalen 1969.
Woodstock är festivalernas festival och betydligt större än att människan landade på månen samma år, enligt min mening alltså.

Hendrix, Santana, Richie Havens, Joan Baez, Janis Joplin, Ten Years After, Who och oförglömliga Country Joe McDonald. Alla var ju där, utom Dylan.

Santana såg jag live förra sommaren på Christinehofs slott utanför Tomelilla i Skåne. En nästan surrealistisk upplevelse mitt ute på Skåneslätten. En santana-konsert blir alltid något extra. Den här gången var det Soul Sacrifice – igen. Den gjorde Santana på Woodstock också, med ett av rockvärldens läckraste trumsolon. Mike Shrieve hette trummisen då, knappt 20 år.
Släpp det där med hitlistepopens tre-minutersregel och höjning i slutet.Det är bra, i nio minuter.

Steven Tyler – Vem bryr sig?

Steven Tyler har tydligen hoppat av Aerosmith...eller inte. Tja, vad ska man säga...vem bryr sig?
Jo, jag älskar hans raspiga röst och mer än lovligt kaxiga attityd, vilket delvis är det rock handlar om.
Men det var ett tag sen Aerosmith gjorde en bra platta – förlåt bra låt – den sista riktigt tunga LP:n var Toys in the Attic, och den kom 1975.

Get a Grip från 1993 var bitvis också hyfsad, Eat the Rich fick ju högtalarna att bågna.
Aerosmith klämde ju sen ur sig ett antal hyfsade så kallade power-ballader och blev så folkkära att till och med Nanne Grönwall sa sig höra till fansen. Men hur kul var det egentligen?

Toys in the Attic var däremot en rak höger i solar plexus när den kom. Det fanns ju knappt sån musik på den tiden. Aerosmiths både fläskiga och intensivt avskalade bluesrock var så rå och opolerad att inte ens Iggy och Stooges kunde mäta sig med det. Uncle Salty, titelspåret, Sweet Emotions och Big Ten Inch Record får mig fortfarande att vilja klättra på väggarna och vråla.

Walk This Way, som senare gjordes av Run DMC, vill jag av den anledningen helst bara glömma.
De plattor som Aerosmith släppt de senaste åren - och nu är jag snäll - kom inte alls upp i klass med förväntningarna.

Buddah Records

Bubblegum pop, eller tuggummipopen, blev en företeelse i USA i slutet av 60-talet. Amerikanska popband försökte helt enkelt kopiera föregångarna i Storbritannien, men det blev inte särskilt bra. Trots det blev det nästan en egen musikgenre. Nästan alla banden samlades dessutom på samma skivbolag – Buddah Records i New York.
Ett litet bolag som startade 1967 som en utbrytning ur Kama Sutra Records, ett annat udda skivmärke.

Buddah Records utmärkte sig tidigt, inte bara genom att namnet var felstavat, korrekt stavning är Buddha. Anknytningen till den österländske profeten var tydlig också av att en Buddhafigur fanns med i bolagets logotype och på skivetiketterna.
Den allra första singel som bolaget släppte är en riktig klassiker - Yes We Have No Bananas - med Mulberry Fruit Band. Gruppen är förmodligen nästan helt bortglömd idag, men låten kommer nog betydligt fler ihåg. Klasse Möllberg och Lasse Åberg använde den ju bland annat i Trazan & Banarne.

Bolagets första LP-utgivning är också en riktig klassiker, men knappast någon listetta - Captain Beefhearts debutalbum Safe As Milk. Särlingen som med hjälp av Frank Zappa inledde en mycket udda musikkarriär. Men när Beefheart gav ut sin mest välkända skiva – Trout Mask Replica – producerad av Zappa – hade han för länge sedan lämnat Buddah bakom sig.

Buddah släppte 1967 till 1969 en rad märkliga skivor, Kazenets Katz Singing Orchestral Circus, Ohio Express, Lemon Pipers och 1910 Fruitgum Company var några av banden. Men tuggummipopens era blev kortvarig. Den sista stora hiten kom 1969 med Ohio Express Mercy Mercy. Sen hjälpte det inte ens att Monty Python-gänget försökte blåsa liv i låtarna, genren var död.


I början av 70-talet gled därför bolaget allt mer över åt r´n´b med stjärnor som Gladys Knight and the Pips, Curtis Mayfield, Edwin Hawkins Singers och Bill Withers.
Lite kuriosa är att brittiska Genesis släppte ett album för USA-marknaden på Buddah, en samlingsskiva med de bästa låtarna från tidiga 70-talarna Foxtrot och Nursery Cryme.
I slutet av 1970-talet blev Buddahs utgivning allt mer sporadisk och 1983 gavs sista plattan ut.
BMG köpte 1993 upp rättigheterna till Buddahs utgivningar och gjorde 1998 en rad cd-återutgivningar, men nu stavat Buddha.

Det kanske roligaste med Buddah Records är den rad udda artister som de första åren frekventerade skivutgivningen. Knappast någon av dem har gått till historien - och ska inte heller göra det. Skivetiketterna är också rätt spännande i sig. De anknyter till mysticism, buddism och som på skivetiketten ovan, hinduismen, men så var det absolut inte. Buddah Records blev inte mer än en parentes i musikhistorien.

Några favoriter 2

Fler gamla godsaker. Här är några riktigt bra låtar.

Moondance – Van Morrison
Vad Morrison än ger sig på blir det ruggigt bra. Det här är en låt från 70-talet, jazzigt sväng med rötterna i Rhythm and blues.

Samba Pa Ti – Santana
Finns ingen som kan behandla en gitarr så sensuellt som Carlos Santana. Här gör han det alldeles lysande – igen.

Don´t Play that Song – Aretha Franklin
Vilken röst, vilken låt. Soul när den är som bäst.

Englishman in New York – Sting
Ger egentligen inte mycket för Sting efter Police. Men det här är ett undantag. Briljant jazzpop som sätter sig i bakhuvudet.

Finding My Way – Rush
Rush har gjort hur många plattor som helst. Men bara en bra låt. Första spåret från debutskivan ”Rush” är något av det fetaste som pressats i vinyl.

Ny skivaffär i Jönköping

När det öppnades en ny skivaffär i Jönköping är det väl ingen som minns. Förmodligen är det så länge sen att det var på den tiden Hallby hade ett bra handbollslag. Inte igår alltså. Men nu är det dags igen.

Mauritz Påg heter den modige mannen som gett sig på detta. Han har tidigare haft butiker i Uddevalla och Borås, där han sålt både vinylplattor och cd-skivor.
Efter att ha gått igenom hans butik kan konstateras att det finns en och annan godbit i skivbackarna. Själv hittade jag Nirvanas Nevermind (Just det!), Rodger Hodgson (Supertramp) och Roger Taylor (Queen). Dessutom kom jag över ett par riktiga gamlingar från Dunhill Records, Grass Roots, Rejoice och Three Dog Night.

Nevermind är naturligtvis något alldeles extra på vinyl. Den släpptes ju så sent som 1991, när cd-skivan var på väg att ta över. Ganska ovanlig med andra ord. Kul att äntligen ha Smells Like Teen Spirit, In Bloom och Lithium på vinyl.

Var affären ligger? På Torpa, i en källare, ungefär vid Junebäcksvallen.

Skivmässan i Huskvarna

Skivmässan i Huskvarna blev som väntat. Alldeles för mycket skivor för att man ska må bra av det. Som samlare är det aldrig roligt att behöva lämna platsen utan att ha fått med sig alla man skulle vilja ha.

Jag nöjde mig med två godingar. Joe Cockers Mad Dogs & Englishmen samt Surrealistic Pillow med Jefferson Airplane. Två skivor jag på allvar saknat i samlingen. Joe Cocker var ju alldeles lysande i början av karriären och fram till nu har jag saknat tidiga skivor av honom. Det här är en livinspelning från 1970.

Jefferson Airplane och Surrealistic Pillow från 1967 är enligt min mening en av musikvärldens riktigt stora. På plattan finns ju superhitsen White Rabbit, Somebody to Love och inte minst akustiska Embryonic Journey. De ska jag njuta av nu. Det låter väldigt mycket bättre på vinyl än cd eller mp3. Om jag inte tar alldeles fel gjordes Embryonic Journey om flera gånger innan bandet var nöjt med cd-utgåvan. Och det blev ändå inte bra.
Ungefär 1000 besökare på mässan, och mängder med skivor i backarna. Priserna som väntat höga. Så är det.

Dunhill Records

När Barry McGuire 1965 släppte singeln Eve of Destruction blev låten kallad den första protestsången någonsin. Den blev det stora genombrottet för hans del, men också en guldgruva och smakstart för det lilla nystartade skivbolaget Dunhill Records i Los Angeles.

Bolaget startades året innan och hade innan dess bara hunnit ge ut två LP-skivor, en surfplatta med Rincon Surfside Band och en märklig platta med slagverkaren Hal Blaine, en synnerligen udda sak innehållande covers på flera av den tidens stora pophits. Barry McGuires LP blev den tredje plattan för Dunhill.

Det lilla bolaget är kanske en parentes i rockhistorien. Men Dunhill, vars skivor distribuerades av ABC Records, dök upp i precis rätt tid för att hänga på den nya popvågen. I San Francisco var Grateful Dead och Merry Pranksters som bäst i färd med sina Acid Tests. Dunhill i Los Angeles hamnade vid sidan av detta, även om nästa storsäljare blev Mamas & Papas LP från 1966 - If You Can Believe Your Eyes and Ears - med oförglömliga hits som Monday, Monday och California Dreamin´.


De riktiga storsäljarna uteblev länge för Dunhill. Men 1968 gav bolaget ut Steppenwolfs första platta, med superhiten Born to Be Wild. Senare samma år släpptes soulrockarna Three Dog Nights första album. Båda blev stora framgångar.
Sammanlagt hann Dunhill bara ge ut drygt 190 LP-skivor på de knappt tio år det var igång. De flesta av passerade förbi obemärkt, i alla fall i Sverige. Allt som oftast hittade man Dunhills plattor i rea-backarna och bland cut-outskivorna bara en kort tid efter att de kommit ut i USA.

Dunhill blev i stället kanske mest känt för sina ibland (på den tiden) allt för vågade skivomslag. Vid tre tillfällen tvingades bolaget dra tillbaka skivor som den amerikanska censuren satt stopp för. Skivomslaget till Mamas & Papas debutplatta 1966 fick göras om. Originalbilden visar gruppen sittande i ett badkar. Att en toalettstol syntes på bilden gillades inte. En ny framsida fick tryckas upp där toalettstolen täcktes över.
Omslaget till Three Dog Nights skiva It Ain´t Easy från 1970 kom först ut med ett foto på medlemmarna sittande nakna på framsidan. Det fick ändras till en betydligt prydare bild med gruppen, fullt påklädd, framför ett piano.

Samma grupp gav 1974 ut skivan Hard Labor, med ett skivomslag som av många fortfarande anses vara det mest smaklösa som någonsin getts ut på skiva. Framsidan visar en kvinnlig varelse i färd med att föda fram en LP-skiva. Den bilden fick täcktas över med en stor klisterlapp innan den fick säljas i butikerna.

Snart var pengarna från framgångarna med Steppenwolf och Three Dog Night borta. 1975 gav bolaget ut sina sista plattor, sen var det slut. Dunhill köptes upp av ABC Records.

Idag är Dunhill ett spännande bolag för samlare. De skivor som getts ut är relativt ovanliga och svåra att få tag i. De representerar dessutom en spännande tid i den moderna popmusikens utveckling, där inte allt pekade åt samma håll hela tiden. Artister som Grass Roots, experimentella jazzrockarna Colosseum och Van Der Graf Generator fanns med tidigt. Bland de sista årens dunhillartister kan nämnas Emitt Rhodes, Four Tops och inte minst Joe Walsh.

Traveling Wilburys - En riktig supergrupp

Det var inte många som trodde sina öron när Traveling Wilburys första platta släpptes 1988. Heading for the Light, Handle With Care och inte minst Dylans Congratulations spelades flitigt i radion och gick upp på topplistorna direkt.


Men Traveling Wilburys var ingen vanlig grupp. Alla medlemmarna var synnerligen rutinerade, både som artister och låtskrivare.
Bob Dylan, George Harrison, sydstatsrockaren Tom Petty, som turnerat med Dylan, Jeff Lynne, mannen bakom Electric Light Orchesta, bildade tillsammans gruppen. Dessutom övertalades Bob Dylans egen idol, Roy Orbison.


Traveling Wilburys släppte två plattor. Volume One, 1988, samt Volume 3, 1990. Roy Orbison avled innan andra plattan spelades in och den håller av den anledningen inte samma klass som den första. Fler skivor blev det inte. Men vad detta projekt främst gjorde var att få fart på medlemmarnas karriärer igen.

George Harrisons Cloud 9, blev en av hans största försäljningsframgångar. Tom Petty släppte skivan Full Moon Fever och till och med Jeff Lynne gav ut en storsäljande soloplatta, Armchair Theatre. Roy Orbison fick dock kanske den största uppmärksamheten. En nyproducerad platta samt ett flertal samlingsskivor gavs ut.

För Dylan betydde projektet mycket. 1989 spelade han in Oh Mercy, som kanske är hans bästa konstnärliga verk sedan Blood on the Tracks.
2007 släpptes en samlingsplatta med det bästa från Wilburys båda originalplattor samt ett antal live-inspelningar. Lite onödig...

Några favoriter 1

Några av mina favoriter just nu. Det finns ju låtar som sätter sig lite extra. De här har gjort det...

Refugee – Tom Petty & the Heartbreakers
Petty spottar ilsket ur sig orden och det går rysningar längs ryggraden. Kan spelas hur många gånger som helst...om du tål den påträngande fräna doften av ammoniak.

I Don´t Wanna Get Drafted – Frank Zappa
En liten kuriositet för Zappafans. Mottogs med en gäspning av världen och blev egentligen bara en hit i Sverige. Vinylsingeln är nog en raritet. Zappa på humör.

Somebody to Love – Jefferson Airplane
Är tillsammans med White Rabbit Airplanes största hits. Låtar som satte etiketten på hela Flower-powervågen. Drogromantiskt suggestiv och irriterande, fläskig och avskalad i ett.

Behind Blue Eyes – The Who
Who är ett fenomen, den här låten en höjdpunkt, energi och glödande gitarrspel av Townshend så håret reser sig i nacken. Och vilken röst han har Daltrey. Det bär hela vägen.

I Ain´t the One – Lynyrd Skynyrd
Första låten på Lynyrds första platta. Här ställdes skåpet in direkt och bandet levererar fortfarande den bästa sydstatsrock som går att uppbringa.

Känslan i liveplattor

Paul Jones i Blues Band under en spelning i Gislaved hösten 2008.

Liveskivor är knepiga. Det finns en del ruggigt bra plattor. Det finns också mängder av riktigt skräp. För min del handlar det om att någon form av känsla från en konsert med artisten ska förmedlas. I min lilla bok är därför de plattor som är inspelade vid en och samma konsert överlägsna. De liveskivor där låtarna hämtas från flera olika konserter, eller är remixade till oigenkänlighet, är inte alls lika spännande. Då bara irriterar man sig på det halvdassiga ljudet och att det liksom hackar till när det byts låt.

Det går att hitta en och annan platta i loppisarnas skivbackar. Kom nyligen över Bob Marleys live från 1975. Inspelad vid en konsert på Lyceum i London samma år. Skivan var visserligen i ett fruktansvärt dåligt skick, men jag kunde inte låta bli ändå. No Woman No Cry, I Shot the Sheriff och Get Up, Stand Up…på b-sidan, säger allt. Då spelar det ingen roll om det det är så raspigt att man knappast hör Wailers i bakgrunden.

Rolling Stones live från 1966 - Got Live If You Want It - är en av de starkaste liveupplevelser som något band lyckats förmedla, tycker jag. Att det senare visat sig att det fuskades en del vid inspelning är en annan sak. Några av låtarna är tydligen inspelade i studio där publikljudet har lagts på i efterhand...

Och Derek & the Dominos dubbel-live från 1973 (Fillmore East, 1970) står nästan lika högt i kurs. Det finns ett trumsolo där som är något av det bästa jag hört.

Första live-plattan med Status Quo (inspelad vid en konsert i Glasgow 1976) är också hur bra som helst.

Nånstans långt bak kan jag också påminna mig om att Lizzys Live & Dangerous (dubbel-LP 1978 inspelad i London och Toronto) fick håret att resa sig i nacken...
Deep Purples Made in Japan förresten. En milstolpe!

Klassisk musik och rock

Emerson Lake and Palmer sägs ha varit banbrytande med att kombinera klassisk musik och rock. Men det finns flera rätt sköna exempel.

Holländarna i Ekseption, som faktiskt spelade i Huskvarna Folkets park någon gång i början av 70-talet, gjorde egna tolkningar av klassiska verk. Jethro Tull och Ian Andersson svängde i början av karriären till det med en hel del Bach. Ian Anderson är ju rätt vass på tvärflöjt.


Focus, också ett holländskt proggrockband, tidigt 70-tal, gjorde ofta helt egna prylar och roddade ibland till det ordentligt. Det finns en alldeles lysande version av låten Hocus Pokus på Focus live-platta från 1972. De studioversioner som finns är inte alls lika kul.