SPANDAU BALLET – JOURNEY TO GLORY – 1981
Den här skivan har sågats å det gruvligaste. Det var en usel debutskiva för Spandau Ballet, ett synth- och new romantic-bottennapp, hävdar både fans och kritiker. Men jag håller naturligtvis inte med. Jag gillar plattan av någon dunkel anledning.
Men då jämför jag inte, till skillnad från dem som kan och uppskattar genren, med band som Duran Duran, Human League eller Visage. Gör man det förstår jag att det är lätt att falla in i sågkören. Spandau Ballets barndom var nämligen inte lika melodiös som andra new romanticband. Soundet var ruffigare och mer opolerat, trots att det handlade om synthpop.
Antar att jämförelsen förmodligen är en skymf nu för tiden, men på den tiden ställde jag den här skivan på samma hyllplan som Depeches Speak & Spell. Det kan också varit så att jag påverkades av den andra LP jag köpte på samma gång (på Wallins Radio i Huskvarna), XTC:s Black Sea, det album som nog kan påstås är XTC:s minst melodiösa och mest experimentella.
Det kan vara därför jag gillar det råa soundet på den här plattan, något som kännare menar är ett utslag av Spandau Ballets oförmåga att göra bra musik och en taskig mixning.
Men jag tycker det är lite fräckt, att synthpop redan i genrens barndom kunde vara så udda. Men Spandau Ballet lärde sig, ett par år senare slog de igenom på allvar med albumet True och låtar som Gold, Communication och Lifeline.
Men då hade jag för länge sen slutat lyssna på Spandau Ballet. I stället tyckte jag att låtar från debutskivan, som To Cut A Long Story Short, Mandolin och Muscle Bound var bra mycket fräckare, rent av obstinata. Det gör jag fortfarande.
Nr: 1670/2222
Har tidigare skrivit en text där jag hade detta album i åtanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar