Eels och garagerocksoundet

EELS – HOMBRE LOBO-12 SONGS OF DESIRE – 2009

Helskägget på omslaget och första spåret, blues- och countryrockiga Prizefighter antyder om nån slags koppling till ZZ Top. Så visar det sig inte vara, men soundet på Hombre Lobo är betydligt hårdare än på Eels tidigare, garagerock.

Hur som helst blev Hombre Lobo en rejäl kontrast till föregångaren Blinking Lights And Other Revelations, som var ett både påkostat och omfattande arbete. Med Hombre Lobo gick Mark Oliver Everett tillbaka till ursprunget, vilket för alla nutida musiker i betyder ett garage.

Han kommer väldigt nära, skivan är inspelade i hans hemmastudio och soundet blir därför, förmodligen precis som han tänkt sig, ruffigare och råare än på skivan innan.

Everett har tagit bort nästan alla keyboards till förmån för den distade gitarren och trummor. Min första tanke blev att jämföra med punkiga, nästan våldsamma Souljacker, något som visade sig stämma ganska bra.

I sammanhanget bör också nämnas låtar som The Longing och Fresh Blood, där Eels visar upp en betydligt progrockigare sida än tidigare. Det verkar kanske spännande, men jag är lite tveksam.

Låtmaterialet är dock bara delvis hårdare och annorlunda. Som alltid har Eels en egentligen ganska kraftfull ådra av melankoli och sorg i melodierna. Så blir det på den här skivan också. Som väntat dyker det upp ett antal väl avvägda ballader. Snyggt.

Som helhet är dock skivan tämligen ojämn och inte lika förtrollande vacker som Blinkning Lights And Revelations. Men det känns orättvist att jämföra de här båda. Hombre Lobo spelades in på ett par månader, Blinking Lights tog sju år...

Hombre Lobo är den första av tre skivor i en trilogi bestående av Hombre Lobo, End Times och Tomorrow Morning.

Nr: 288/CD