GRAHAM NASH – WILD TALES – 1973
Nu har jag letat fram en lysande – men nästan bortglömd - liten popskiva. Det här är en platta som bara måste spelas, om och om igen – Graham Nashs album Wild Tales från 1973. Jävlar vad bra den är!
Den här killen kan göra bra poplåtar. Det visste de både i Hollies och Crosby Stills Nash & Young på sin tid. Det var nämligen Graham Nash som skrev de största hitlåtarna för båda banden.
Så man kan väl säga att jag upptäckt Wild Tales nu, ungefär 35 år för sent. Men det gör inte så mycket. Det här är tidlös musik, lika bra på 70-talet som nu. Nästan lite bättre nu förresten, när man fått lite distans.
Det kryllar av sköna poplåtar på den här plattan. Vid den här tiden hängde Nash i USA och lirade folkrock ihop med Crosby och grabbarna. Det har så klart färgat låtarna ganska mycket.
Bland annat använder han en hel del steel-gitarr och lite andra countryattribut. Men givetvis har han kvar sin känsla för det här med den brittiska 60-talspopen. Det är ju därifrån han har sina rötter.
Bara för omslaget skulle jag gärna vilja jämföra den här skivan med George Harrisons All Things Must Pass. På skivomslagen är ju både Nash och Harrison är ju ungefär lika skäggiga och påminner mer om trädgårdstomtar än rockstjärnor...
Så bra är Wild Tales naturligtvis inte. Men de är lika på så sätt att det inte finns en enda dålig låt på nån av plattorna.
Nr: 1042/2222
Nu har jag letat fram en lysande – men nästan bortglömd - liten popskiva. Det här är en platta som bara måste spelas, om och om igen – Graham Nashs album Wild Tales från 1973. Jävlar vad bra den är!
Den här killen kan göra bra poplåtar. Det visste de både i Hollies och Crosby Stills Nash & Young på sin tid. Det var nämligen Graham Nash som skrev de största hitlåtarna för båda banden.
Det kanske är av den anledningen hans få soloplattor hamnat lite i skuggan. Ska jag vara ärlig är inte Wild Tales en skiva jag spelat allt för ofta tidigare.
Troligen köpte jag den, vilket var nångång i slutet av 70-talet, mest för att han höll ihop med Neil Young, David Crosby och Stephen Stills. Sånt imponerade på mig, då. Och gör väl så fortfarande, antar jag...
Så man kan väl säga att jag upptäckt Wild Tales nu, ungefär 35 år för sent. Men det gör inte så mycket. Det här är tidlös musik, lika bra på 70-talet som nu. Nästan lite bättre nu förresten, när man fått lite distans.
Bland annat använder han en hel del steel-gitarr och lite andra countryattribut. Men givetvis har han kvar sin känsla för det här med den brittiska 60-talspopen. Det är ju därifrån han har sina rötter.
Bara för omslaget skulle jag gärna vilja jämföra den här skivan med George Harrisons All Things Must Pass. På skivomslagen är ju både Nash och Harrison är ju ungefär lika skäggiga och påminner mer om trädgårdstomtar än rockstjärnor...
Så bra är Wild Tales naturligtvis inte. Men de är lika på så sätt att det inte finns en enda dålig låt på nån av plattorna.
Nr: 1042/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar