Yoko Onos konstmusik

Skumma skivor från förr – Del 7
Dag tre på temat ”Skumma skivor från förr”. Och nu dyker jag djupt i skivhögen och kommer ut  med denna platta jag säkert inte spelat på 25 år...om det räcker. Det är många som har svårt för Yoko Onos märkliga musik. Hon har gett ut en hel rad album, alla lika svåra att förstå sig på.

YOKO ONO - IT´S ALRIGHT - 1982

Jag tror jag har en helt motsatt uppfattning än Yoko Ono om tonarter och hur de fungerar. Jag är också nästan helt säker på att Yoko Ono har en helt annan tids- och rumsuppfattning än vad åtminstone jag har.

Jag har nämligen försökt klura ut hur hon tänkt när hon spelade sin sitt album It´s Alright från 1982.
Jag förstår det inte.

Inte från den synvinkeln att man skulle kunna kalla det pop eller rock. För det här är väldigt annorlunda.
Ändå fick hon faktiskt en mindre radiohit med Never Say Goodbye. Märkligt...

Musiken liksom studsar mellan högtalarna. Ibland dyker hennes veka stämma upp från höger, för att sen finnas nån helt annanstans.

Vinande synthar, märkliga och udda stämmor. Allt med John Lennons ande svävande över sig.

Och Yoko Onos sorg.

Nej, här är det inget som stämmer med den vanliga popmusiken. Jag tror hellre jag kallar det konstmusik, men då är jag ute på väldigt hal is...


Yoko Onos musik är krävande. Men håll i er nu.
Nånstans gillar jag det här. It´s Alright går att lyssna på. Nån gång ibland.

Om man tar sig tid. Och verkligen lyssnar.
Men om det här är konstnärligt eller nåt annat, det kan inte jag avgöra.

Nr: 1416/2222