Pretentiös men vimsig

Waterboys Weekend - Del 1
Waterboys var det. Här handlar det om kronologisk ordning, och jag börjar med:

WATERBOYS – A PAGAN PLACE - 1984

A Pagan Place, Waterboys LP från 1984, har utnämnts av flera musikkritiker till en pinsam liten bagatell. Det har de kanske rätt i. Det är inte Mike Scotts starkaste nummer.

Det är en skiva som vilken dag som helst skulle kunna åka ur min skivsamling. Det skulle till exempel kunna räcka med att jag vaknat på fel sida och känner en plötslig illvilja mot popmusik som försöker vara intellektuell, men inte är det. Eller att det bara behövs lite ledigt utrymme i hyllan för nya spännande grejer.

Då skulle A Pagan Place kunna stå på tur. För ärligt talat är den inte särskilt spännande. Eller ens intressant, trots att Scott visar upp en viss känsla för dramatik och stora gester.

Möjligtvis kan man påstå att skivan är pretentiös, men vimsig. För i ena stunden verkar Waterboys, Mike Scott alltså, ha ambitionen att kopiera Bob Dylan, för att i nästa spår göra sin egen version av ett gammalt Velvet Underground-nummer, eller Springsteen..., eller U2...

Nåja, Waterboys gjorde bättre grejer senare. Skivan efter, This Is The Sea, är lite roligare att lyssna på. Och när Scott sen flyttade till Irland och började lira mer folkrock blev det ännu bättre. Så A Pagan Place får stå kvar...än så länge...

Nr: 971/2222