BOB DYLAN – INFIDELS - 1983
Det var med Infidels som Bob Dylan 1983 tog sig in i 80-talet på allvar. Jo, jag vet att Shot Of Love kom 1981, men den lät som en 70-talare...
Infidels har däremot hela det där mastodontiska 80-taletsoundet med synthar, överdådiga arrangemang och trummaskiner...öh, nä, det ska vara Sly Dunbar som lirar trummor, men ta mej tusan att det låter som det vore en trummaskin...kan man göra så?
Men å andra sidan är både Mark Knopfler och Mick Taylor med på gitarr, så det går att spela skivan bara för den skull. Sweetheart Like You är inte dum alls.
De där fansen som aldrig sviker vid Zimmermans sida kan säkert hävda att detta var ännu en nytt grepp och ett sätt att förnya sin musik. Men sammantaget inget särskilt.
Men det kan vara hur det vill med det där. Infidels är trots det en rätt bra platta. Bra texter och hyfsade melodier. Inte något av det bästa Dylan gjort kanske, men tillräckligt bra för en 80-talare.
Jag får lite Blood On The Tracks-känsla av den. Inte för att den är ens i närheten, men den är lika nedstämd, allvarsam och trött-på-livet-sorgsen.
Sen att Infidels innehåller ett antal dylanska standardnummer är väl inget att snacka om.
Jokerman är bästa spåret. Bara för den låten köpte jag skivan en gång i tiden.
Nr: 416/2222
Det var med Infidels som Bob Dylan 1983 tog sig in i 80-talet på allvar. Jo, jag vet att Shot Of Love kom 1981, men den lät som en 70-talare...
De där fansen som aldrig sviker vid Zimmermans sida kan säkert hävda att detta var ännu en nytt grepp och ett sätt att förnya sin musik. Men sammantaget inget särskilt.
Men det kan vara hur det vill med det där. Infidels är trots det en rätt bra platta. Bra texter och hyfsade melodier. Inte något av det bästa Dylan gjort kanske, men tillräckligt bra för en 80-talare.
Jag får lite Blood On The Tracks-känsla av den. Inte för att den är ens i närheten, men den är lika nedstämd, allvarsam och trött-på-livet-sorgsen.
Nr: 416/2222
