Shine On You Crazy Diamond

Kjell Alinge och radioprogrammet Eldorado var på 70-talet en ständig källa att hitta nya band och låtar. Här spelades inte den vanliga skvalradion. Alinge letade fram nya, spännande och udda artister.
Det var i hans radioprogram jag första gången hörde Dreamer med Supertramp. En briljant poplåt som bandet släppte långt innan storsäljarna kom 1978 med Breakfast in America.

När 10cc gav sig in i vad jag vill påstå, den progressiva rocken med skivor som The Original Soundtrack och How Dare You var det Kjell Alinge som var först ut med att spela dem. Låtar som aldrig skulle lyckas slå sig in på butikernas försäljningslistor eller andra topplistor.


Höjdpunkten var för mig när Kjell Alinge 1975 släppte lös Pink Floyd och Shine On You Crazy Diamond.
Jag satt som vanligt beredd med fingrarna på kassettbandspelarens inspelningsknapp och tryckte ner dem redan under första tonen. Det där med att spela in på kassett från radio var lite vanskligt.

Man visste ju nästan aldrig vad det var som skulle komma. Och man ville ju inte slösa tid på kassettbandet i onödan. Visserligen gick det att spela över, men det var krångligt att spola tillbaka till rätt ställe på bandet. Och då fanns det ju risk för att man missade nästa låt i programmet. Så det gällde att bestämma sig redan under de första tonerna om låten som spelades just då var något att ha eller inte.

Men den här gången hörde jag direkt. Det här var en bra låt. Kassettbandet var nästan slut, bara några minuter kvar, men jag chansade. Längre än tre-fyra minuter brukar aldrig låtar som spelas i radio vara.

Men när kassettbandet tog slut och inspelningsknappen for upp med en smäll, hade David Gilmour knappt hunnit igenom första gitarrsolot. Jag missade när saxofonen kom in i slutet, när Waters började sjunga och cresendot på slutet. Men då var jag redan såld för alltid.

Mörkret hade hunnit lägga sig ute under tiden låten spelades, men jag körde det lilla jag spelat in om och om igen.
Det tog mig nästan en månad att spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa Wish You Were Here. Jag tror den kostade 59:- eller nåt sånt. Den är fortfarande värd varenda krona.

Vi gick ofta till stadsbiblioteket

Vi gick ofta till stadsbiblioteket och lyssnade på skivor i början av 70-talet; Alice Cooper, Led Zeppelin, Black Sabbath och annat man inte fick spela hemma. Det fanns av någon konstig anledning där, vilket man inte skulle kunnat tro.

I visningsmontern över tillgängliga plattor stirrade vi med stora ögon på skivomslagen till Stones Sticky Fingers, med en riktig dragkedja i gylfen, Lou Reeds Berlin, och störst av allt, Velvet Undergrounds bananskiva, tecknad av Andy Warhol, där den gula bananen kunde rivas bort för att i stället blotta en rosa banan. Den fanns bakom en glasskiva på biblioteket.

Skivfodral förresten. Steppenwolfs platta från -72, For Ladies Only (ja jag vet, jag har nämnt den tidigare), får mej fortfarande att bli lite förlägen. När man vek upp omslaget blottades nämligen en bild på en bil med kaross i form av en enorm erigerad penis. En rosalackerad jättekuk på hjul. Det var skandalöst på den tiden och jag fick gömma skivan längst bak i hyllan så inte morsan skulle få syn på den.

Jag vågar inte tänka på vad som hänt om hon hittat den. Jag hade fullt upp med att försvara UFO:s synnerligen udda spacerock.
Kukbils-bilden fanns av någon anledning inte med i den CD-utgåva jag fick tag i nån gång på 90-talet – så jag köpte den inte. Nä, sånt får man inte uppleva nu för tiden.

En gitarr gurglande av vällust

Duane Allman blev 2003 av musiktidningen Rolling Stone utnämnd till världens näst bästa gitarrist genom tiderna, efter Jimi Hendrix. Ett självklart val. Duane Allman var spektakulär och använde gitarren nästan som ett skarpladdat vapen.

Han fingrar virvlade som löv om hösten över strängarna och hans slide-spel var sensationellt. Han kunde få en gitarr att låta som det skriande och skärande ljudet av en vinkelslip. Men han kunde också få den att gurgla av vällust.

Duane Allman blev dock bara 24 år gammal. Han dog i en motorcykelolycka 1971, precis då Allman Brothers var på väg att slå igenom. Bandet hade precis spelat in sin tredje LP, Live at Fillmore East, då han med sin motorcykel krockade med en lastbil i Macon, Georgia.

Det finns inte särskilt många inspelningar med Duane Allman. Tillsammans med sin bror Gregg, klaviatur, bildade han Allman Brothers 1969 och hann göra tre plattor; Allman Brothers (1969), Idlewild South (1970) samt liveinspelningen från 1971. Duane Allman jobbade dock som studiomusiker och fanns med bakom storheter som bland andra Aretha Franklin. Mest berömd blev han kanske under tiden i Derek & the Dominos, där han spelade tillsammans med Eric Clapton.

Men redan efter Idlewild South fick Allman Brothers kultstatus, mycket beroende på Duanes gitarrspel. Utan underdrift kan man påstå att den skivan banade vägen för andra southern rock-band, som Lynyrd Skynyrd, Marshall Tucker Band, Molly Hatchet med flera.

Att hitta soloskivor med Duane Allman är nästan omöjligt idag. I min samling har jag en platta utgiven av det suspekta skivbolaget Springboard. En samlingsplatta med bröderna Allman från tiden före Allman Brothers.

Även om man här bara kan ana gitarristens storhet är det en skiva väl värd att ha i samlingen. Det är faktiskt en hel del 60-talspop över låtarna. Duane och Gregg Allmans första band, Escorts, startade de på 60-talet och var då klart inspirerade av den brittiska popvågen.

Några favoriter 6

Out to Get Me – Dickey Betts & Great Southern
Svettig och opolerad sydstatsrock. Att Dickey Betts är gitarrist i Allman Brothers Band är ingen tillfällighet. Den här gossen kan riva av riff så det knakar i husfogarna.

Peps Persson – Hög standard
Oj oj vad han är elak. Oj oj vad det här är bra. Vad ska du med bil och villa...

One of These Nights – Eagles
För alla de som tycker att Eagles stod på sin höjdpunkt 1974 är det här det självklara valet. En smäktande ballad kryddad med Don Felders vassa gitarr. Känn ökensanden i ögonen.

Nobody´s Fault But Mine – Led Zeppelin
En klassisk Zeppelin-låt som har allt. Plants ylande röst, Jimmy Pages gitarr. Ska helst avnjutas live, men vilken version som helst går bra, bara den spelas på högsta volym.

All the Young Dudes – Mott the Hoople
När glamrocken stod som högst, producerad av Bowie. En klart lysande stjärna på himlen som inte lämnar någon oberörd.

The Who och CSI

När man hör intromusiken till CSI New York eller Miami, kan man inte tro att den musiken gjordes för nästan 40 år sedan.
Låtarna, Baba O´Reilly och Won´t Get Fooled Again, är hämtade från The Whos platta Who´s Next från 1971. En skiva som kom när bandet stod på sin absoluta höjdpunkt.

Townshend och Daltrey hade precis lämnat den brittiska 60-talsrocken bakom sig och skapade nu ett eget sound.
Låtar som Baba O´Reilly, Won´t Get Fooled Again och Behind Blue Eyes var 1971 långt, långt före sin tid och gick långt över det accepterade och den annars så snälla brittiska popen.

Det var något helt nytt, nästan skrämmande, på gränsen till progressivt och experimentellt och som borde kunna utlöst en dansepidemi utan gränser. En sjukdom som inte ens heliga källor skulle kunna bota.
Bakom det unika soundet låg också trummisen Keith Moon. Han var 1971 vildare än någonsin och var (enligt Daltrey) som en jetmotor på scenen och det sade allmänt att han kunde spela snabbare än en kulspruta.

Mitt exemplar av Who´s Next är fullständigt sönderspelad. Den är repig och mer än lovligt knastrig. Men det är så gamla superplattor ska låta, det lever jag gärna med.

Ps. Intromusiken till CSI Las Vegas är låten Who Are You, hämtad från skivan med samma namn.ds

Indiepop från Skottland

Här kommer något helt annorlunda. En platta som kanske kan vara intressant för synthfantasterna. I min samling finns en skiva med bandet Jih, Shadow to Fall från 1986. Jag hittade den på en lågprismarknad någon gång i mitten av 1990-talet och gav en tia för den.

Skotsk indiepop kan man väl lite käckt dra till med. Eller snarare deppig indiepop, på gränsen till synthpop, lite Joy Division och kanske till och med Depeche Mode. Ganska alldagligt med andra ord. Jih skapar en lugn platå med små toppar av uppsluppenhet och yra, men utan den skarpa smärta som uppstår av självständigt tänkande...lite finare uttryckt...

Jih, med sångaren McNally, gav ut en LP samt tre eller fyra singlar. De jag hittat ute har samtliga varit maxisinglar, bland annat This Gift. Så troligen var musiken tänkt för diskotekens dansgolv. Så verkar det inte ha blivit. Det lilla skivbolaget Breadht of Vision från Dundee lyckades aldrig lansera de här lokala rockhjältarna utanför Högländerna.

Några ytterligare uppgifter om bandet har jag inte fått fram, förutom det som finns på skivomslaget.
Dave Ball från Soft Cell har emellertid producerat en del av låtarna på plattan. Dessutom är Virginia Ball med och spelar violin på en del låtar.
LP:n finns ute till försäljning på flera internetsajter. Men den är mycket ovanlig och kostar därefter. Räkna med minst 250 spänn.

Rockplattan Eagles aldrig gjorde

Joe Walshs - But Seriously, Folks - är den rockskiva Eagles aldrig gjorde. Den kom till när Eagles arbetade med The Long Run, uppföljaren till superalbumet Hotel California. Flera av Joe Walshs låtar kom inte med på det nya albumet, i stället hamnade de på hans soloplatta.

När Joe Walsh ersatte Bernie Leadon i Eagles 1976 tog han med sig ett lite tyngre och vassare sound. Eagles gick från luftig countrypop till den västkustrock som låg bakom de enorma framgångarna för Hotel California och gjorde Eagles till en supergrupp. Av någon anledning passade Joe Walshs stökiga gitarrsound Eagles perfekt.

Joe Walsh var ingen nykomling när han dök upp i Eagles sättning. I början av 1970-talet hade han stora framgångar med James Gang, främst hiten Funk 49, och senare bandet Barnstorm. But Seriously, Folks var Walshs fjärde soloplatta och blev hans mest framgångsrika. Life´s Been Good, en låt i reggaestil, blev en storsäljande singel sedan den mixats ner från originalets åtta minuter till hälften.

Plattan kräver några genomlyssningar för att accepteras. Visst är det eaglessoundet, men betydligt tuffare än man är van vid.
But Seriously, Folks släpptes 1978 och hela eagles-gänget finns med och backar upp, Don Felder, Glenn Frey, Don Henley och Timothy B Schmit.

Röst som en ylande hund

Mothers Finest hörde jag för första gången när svensk tv någon gång i slutet av 70-talet sände från Rockpalast i Düsseldorf. Egentligen ville jag se konserten för att Doobie Brothers och Spirit skulle spela. Men Mothers Finest är det enda jag minns från den spelningen idag.

Baby Jeans ylande röst och gitarristen Moses Mo, med det långa fladdrande vita håret, rev av det ena distade gitarriffet efter det andra. Det var en chock. Sån musik fanns inte då. Då var funk funk och hårdrock var hårdrock. Punkt. Men Mothers Finest ändrade på allt det där.

När LP:n Another Mother Further äntligen kom ut i de svenska skivbutikerna högg jag den direkt. Baby Love, Mickey´s Monkey och sanslösa Truth´ll Set You Free, där Baby Jeans röst skär som en kniv, är fortfarande bland det tyngsta jag hört.
Doobie Brothers och Spirit...äh, va faen...

Intensiv och snärtig pop med Jack Green

Ibland dyker det upp vinylskivor jag bara hört talas om. Jag hittade den här plattan i ett dammigt hörn i en secondhandbutik i Jönköping. Jack Greens solodebut från 1980, Humanesque.



Allt som getts ut på LP har inte kommit på CD, eller finns bara i mycket liten upplaga. Jack Greens skivor är svårfångade. Men de är ruggigt bra. Snärtig och intensiv pop i punkens efterdyningar med dragning åt hårdrockens lite hårdare riff. Lite Elvis Costello när det vill sig.

Jack Green är kanske mest känd för att han blev sparkad som gitarrist i Rainbow efter bara tre veckor. Men han spelade under sin storhetstid också med storheter som T.Rex och Pretty Things.

Jag kan meddela att Jack Green numera lever ett tämligen tillbakadraget liv, ägnar sig åt konst, bland annat. Det finns en rätt skön blogg om honom, kolla länkarna till höger.

En grottman och playboy

Ronnie Wood – grottman och playboy, med ett ansikte som djävulen själv - viker inte en tum. Hans soloplatta Gimme Some Neck från 1979 är Rolling Stones. En platta att ta fram när stones-skivorna tillfälligt känns utspelade.

Gimme Some Neck är stundtals brutal, men samtidigt funkig, spretig och precis så stökig som Rolling Stones alltid varit. Men så har den gamle stonesgitarristen samlat polarna kring sig. Mick Jagger finns med på bakgrundssång och gitarr, Charlie Watts lirar trummor på flera av låtarna och till och med Keith Richards gör några inhopp. Dessutom finns Mick Fleetwood, Jim Keltner och Ian McLagan också med på ett hörn. Då blir det bra.

Worry No More, Buried Alive, Infekshun och F.U.C Her är rejält tunga stoneslåtar. Dylans Seven Days vänder Ron Wood upp och ner på och får rockikonen att likna mest en förfallen katedral. Efter den tolkningen finns inget mer att säga. Gimme Some Neck är oumbärlig i samlingen.
Ron Wood är en rockikon själv. Han spelade under 60-talet i Jeff Beck Group och Faces. 1974 tog han över efter Mick Taylor i Rolling Stones.

Några favoriter 5

Nytt år - Nya låtar. Fler gamla godingar.

Gloria – Van Morrison (Them)
Det ska vara originalet med Them, senare versioner duger inte. Morrison spottar ur sig orden och vrålar ut sin passion. Enastående. Den som inte blir berörd av den här låten går på piller.

Honey Hush – Foghat
Svängig och blodfylld bluesrock som har det mesta. Foghat tog upp manteln efter klassiska pubrockbandet Savoy Brown och spöade skiten ur det mesta.

Pale Blue Eyes – Velvet Underground
Lou Reeds släpiga röst pockar och till slut är man fast. En höjdpunkt ur VU:s produktion tillsammans med Heroin.

Dead Flowers – Rolling Stones
En sarkastisk countryballad från det största bandet av alla. Kunde egentligen tagit vilken låt som helst från Let it Bleed. Men den här gillar jag mer, den sitter som en smäck och inbjuder till vrål i refrängen.

Hva gör vi nu lille du – Gasolin
Gasolin är danskarnas gåva till mänskligheten. Låten kom från början bara som singel som blev ett hett eftertraktat samlarobjekt, i alla fall i Kristiania. Enkel och känslosam. Har allt en bra ballad ska ha.

En australiensisk rockrökare

PAUL KELLY & THE COLOURED GIRLS - UNDER THE SUN - 1987
Eftersom det är nytt år är det lika bra att öppna meden riktig rökare. När Paul Kelly & the Coloured Girls platta Under the Sun kom till Sverige i slutet av 1980-talet slog den ner som en bomb.
En australiensisk rockrökare utan dess like. Dumb Thing, Same Old Walk och ironiska I Don´t Remember a Thing fick världen att skaka och gav en insikt om att det spelades rock på andra sidan jordklotet också. Det där odefinierbara som händer när man hör musik inträffade. Det var närmast en kärnklyvning som ägde rum, och det flammade kedjereaktioner åt alla håll.
Plattan gavs ut redan 1987, men det tog några år innan skivbolaget Mushrooms älsklingsartist fick uppmärksamhet på norra sidan jordklotet. Och letade sig till Norrahammar.
1988 släpptes skivan också i USA av A&M Records. Men inför den internationella releasen byttes bandnamnet ut mot lite mer opolitiska The Messengers. USA-pressningen innehåller i stort sett samma låtar, men I Don´t Remember a Thing är bortplockad till förmån för hitsingeln Little Decisions.

Men visst är det lite extra att ha originalplattan – importerad – svindyr - men det var den värd.
Håll utkik efter Paul Kelly, han släpper fortfarande skivor med jämna mellanrum. Tyvärr ganska svåra att få tag på.

Nr: 742/2222