Sydstatsrocken lever

Sydstatsrock är det skärande ljudet från vassa gitarrer, samtidigt mjuk och smekande blues mixad med cajun och den äkta countryns lyster, som glödande kol och en sjudande gryta med doften av cayenne.

Här var Duane Allman mörkrets mästare, den äkta och ende the Prince of Darkness, som med smarta licks dompterade sin slidegitarr hänsynslöst för att få fram soundet direkt från söderns swampland. Många anser att när Allman Brothers släppte sin första platta 1969, föddes också sydstatsrocken.

Duane Allmans oefterliknerliga gitarrspel tillsammans med Greggs ödesmättade röst och klaviatur, skapade något alldeles nytt. Den efterföljande plattan Idlewild South från 1970, blev en kultskiva, med ett sound som många band senare försökt kopiera.

En del menar att Lynyrd Skynyrd var först. Hur som helst var de tidigt ute och skaffade sig också snart status som ledande i genren. Skynyrd förde in den lite tyngre rockens maffiga gitarrsound och tog sydstatsrocken i rätt riktning.


Trots att Duane Allman omkom i en bilolycka 1971 stod sydstatsrocken i mitten av 1970-talet på sin höjdpunkt. Allman Brothers Jessica, Melissa och Statesboro Blues fick världen att skaka. Och förstås, Whipping Post, vilken låt!
När Lynyrd Skynyrd släppte Sweet Home Alabama fanns inga gränser kvar att sudda ut.

De båda banden fick flera efterföljare. Det lilla skivbolaget Capricorn presenterade det ena lysande bandet efter det andra. Marshall Tucker Band låg nära folkmusiken och country och använde flöjt i sina låtar. Sea Level blandade rock med jazz och fick fram ett eget sound.

Wet Willie mixade söderns musik med bluesimprovisationer. Dickey Betts, gitarrist i Allman Brothers, gjorde dessutom flera oförglömliga soloplattor, liksom Gregg Allman.

I sydstatsrocken finns också tydliga inslag av södra USA:s rocktraditioner från Elvis Presley, Little Richard och Bo Diddley, som blandade sig med influenserna från den brittiska popen under mitten av 1960-talet.



Ganska typiskt att Gregg och Duane Allmans första band, the Escorts, lirade mer brittisk pop än de flesta engelska band.
Men där finns också inslag från den psykedeliska rocken, från band som Grateful Dead, som i slutet av 70-talet gjorde plattor i genren.


Sydstatsrockens storhetstid blev kort. Men musikstilen lever. Band som 38 Special och Gov´t Mule för traditionerna vidare. Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd, med delvis nya sättningar, finns fortfarande och ger ut en och annan skiva.


Black Oak Arkansas, Rossington-Collins Band, Outlaws, Blackfoot, Charlie Daniels, Point Blank och, nåja, Atlanta Rhythm Section är andra rätt typiska sydstatsrockare, med undantag för vissa skivor. En och annan påstår säkert också att ZZ Tops tidiga (och senaste) skivor ska räknas till genren. Kanske det.

Genesis storverk

Genesis var på 1970-talet något för de sena kvällarna och nätterna. Skivor vi plockade fram när festen var slut och bara några halvljumna mellanöl fanns kvar. Nästan andäktigt satt vi, eller låg och lyssnade på de fantastiska skapelserna i Foxtrot, Selling England by the Pound och Nursery Cryme. Där kunde man leva sig in i de världar Genesis målade upp, ibland med breda och fasta penseldrag, ibland med knappt synbara streck i blyerts.

När Peter Gabriel lämnade Genesis räknade nog de flesta ut bandet. Men comebacken 1976 efter brytningen – A Trick of the Tail – blev en överraskning.
Phil Collins, som tidigare fört en tämligen anonym tillvaro som trummis, tog över som sångare.

Det visade sig att Tony Banks, Mike Rutherford, Steve Hackett och Collins kunde skriva låtar utan geniet Gabriels medverkan.
Genesis gick på A Trick of the Tail snarare tillbaka, mot Selling England by the Pound, med dess drömscener och anknytning till brittiska sagor, än gjorde en fortsättning på Gabriels sista LP med bandet, The Lamb Lies Down on Broadway, som är ett experiment både i arrangemang och texter.

Trots avsaknaden av Gabriel blev A Trick of the Tail en av Genesis starkaste och vackraste skivor i bandets hela produktion. Plattan tog den progressiva rocken ännu ett steg längre ut mot konstmusiken och är i det närmaste både impressionistisk och expressionistisk, om man nu ska använda konsttermer.

Låtar som Dance on a Volcano, Entangled, Squonk, Mad Man Moon, Robbery, Assualt & Battery, Ripples, A Trick of the Tail och Los Endos (den uppmärksamme noterar nu säkert att det var alla plattans låtar) spelades av Genesis på konserter långt fram i ”modern tid”. Så visst var det ett album utöver det vanliga.

Några favoriter 8

Över en meter snö och det bara fortsätter. Här behövs något att pigga upp sig med. Några favoriter jag gärna spelar nu, trots att det är OS på tv.
Mos´ Scocious – Dr John
Sydstatsrock, cajun, blues och zydeco i ett. Det riktigt doftar cayenne och gumbo. Dr John blev väl aldrig något större namn i Sverige. Men det han gjort, och det är en satans massa, får inte underskattas.

Move Over – Janis Joplin
Naket och avskalat så det gör ont. Högsta volym gäller.

Ramblin´ Man – Allman Brothers Band
Southern rock man aldrig tröttnar på. Dickey Betts gitarr är precis så där vemodig som den ska vara. Överstyvt, muschen!

She Came In Throught the Bathroom Window – Joe Cocker
Naturligtvis ett helgerån att inte välja Beatles egen version. Men Cocker är lysande här, i början av sin karriär. Sen rasade det ju som bekant...

Me and Julio Down By the Schoolyard – Simon & Garfunkel
Ska direkt säga att Simon & Garfunkel egentligen inte star så högt på min lista, men de kunde snickra ihop ruggiga låtar, det erkänner jag. Det här ett litet örhänge som glittrar.

Benidorms skönhetssömn - Spanien Del 4

Motorvägen förbi Benidorm slingrar sig genom tunnlar och över berg, förbi den gamla fiskarbyn, eller det charterindustrins Mekka som det blivit. I den spanska natten är Medelhavet kolsvart. Här på höjderna hörs inte vågornas eviga sjungande, bara däckens vinande mot asfalten. Ett nattligt lätt sommarregn har fernissat vägbanan skinade svart och blank.

Synen är surrealistisk. Ur den gryta där Benidorm sover sin välbehövliga skönhetssömn skjuter höga och smala hotell upp som självlysande pelare. 10, 15, kanske 20 våningar höga. Längst där nere ett undertryckt muller från stadens hetsiga nattliv.
Värmen är trots regnet och tiden på dygnet tryckande. Från staden väller en sträv havsblandad stank av gamla sopor och intorkade spyor upp mot bergen. Hissar upp bilrutan och trycker in en cd i spelaren. Doobie Brothers Takin´it to the Streets.

Det blir en märklig kontrast. Tom Johnstons svala röst, där orden blir till hagel, ärtor, pärlor, dämpar den undertryckta semesterstressen från Benidorm.
Lutar mig tillbaka i förarstolen, trycker lätt på gaspedalen. Bara 35 mil kvar till slutmålet. Det tar vi i natt. Lätt.

Doobie Brothers startade som ett boogierockband i Kalifornien i början av 70-talet. Men gruppen utvecklade snabbt ett mer polerat sound och slog igenom med plattorna Toulouse Street och The Captain and Me, 1972 och 1973. Takin´it to the Streets kom 1976. Där märktes tydligt att bandet var på väg mot jazz- och soulinspirerad musik.

It Keeps You Runnin´ blev plattans enda egentliga hit, men här finns flera starka låtar; jazziga Takin´it to the Streets, Wheels of Fortune är nästan Philadelphia-soul och smarta Rio blir en safari i storstadsdjungelns mörka källare.

Tom Johnston lämnade gruppen efter den här plattan och ersattes av soulsångaren Michael McDonald. Gruppens skivor blev platta och tråkiga. 1989 återförenades dock ursprungsmedlemmarna och gav ut en rad skivor. Brotherhood från 1991 är en höjdare, där Doobie Brothers äntligen vågar förena soul med tyngre rock.

Den fjärde av sju delar om den resa till Spanien jag gjorde för några år sedan. Inte ett resereportage i vanlig mening, här ligger tyngdpunkten på musik jag råkade höra.

Ian Hunter var gud

När Mott the Hoople splittrades inträdde någon slags apati. Vad skulle vi nu se fram emot. Vi som hela tiden väntade på något nytt från världens bästa glamrockgrupp. När skivan Mott kom höll man hårt i den och ville inte släppa den ifrån sig. När The Hoople dök upp i skivaffärerna fattade vi knappt att det var sant. För att inte tala om liveplattan från 1974.

Ian Hunter var gud på den tiden och hans cockneyengelska var det enda man ville lära sig och texterna de kunde vi utantill.
Därför var känslan enorm när Ian Hunter släppte sin första soloskiva 1975. Äntligen något nytt från den ende och störste av dem alla.

Den lyssnade vi sönder och analyserade ingående och lärde oss texterna och varenda frasering. Jo, den var bra, kom vi överens om. Men nej, det var inte Mott the Hoople. Inget kunde vara som Mott the Hoople.

Så här i efterhand kan jag konstatera att Ian Hunters solodebut innehöll ett par nummer utöver det vanliga. Balladen It Ain´t Easy When You Fall, I Get So Excited och tungt rockiga Once Bitten Twice Shy, är låtar som fortfarande sitter kvar. Jag kan, till min egen förvåning, fortfarande texterna utantill. Så nog var Mott the Hoople – och Ian Hunter – störst, på den tiden.

Van Morrisons våglängd

När Van Morrison släppte Wavelength 1978 var det något helt annorlunda än det han gjort åren innan. Wavelength har ett helt annat sound än sorgligt underskattade A Period of Transition från 1977, som blev en besvikelse för fansen, och den irländska och sorgliga Veedon Fleece från 1974.

Så här mycket pop har nog inte Van the Man gjort sedan den ofrivilliga debuten* med Blowin´ Your Mind 1967.
Wavelength visar en annan, och lite överraskande sida, av Van Morrison. En skiva att ta fram mörka vinterkvällar, när snöstormen är på ingång. För efter en genomlyssning blir man åtminstone på lite bättre humör.

*Låtarna på Blowin´ Your Mind spelades in av Van Morrison i USA under 1967. Singeln Brown Eyed Girl blev en storsäljare. Utan Morrisons samtycke gav därför Bang Records ut LP:n, vilket blev inledningen till ett långt kontraktsbråk.

Vitlöksmarinerad Fogerty

Mitt förhållande till John Fogerty har aldrig varit särskilt gott. Visserligen gillar jag Creedence, till en viss gräns, och Rockin´ All Over The World är en favorit. Men sen är det stopp. Det är för utslätat och trist.

Ungefär som jag inbillar mig en sen höstmatch i engelska fjärdedivisions fotbollsliga. En lerdränkt fotbollsplan i ett skitigt industriområde med bara höga fabriksskorstenar som närmaste grannar. 13 betalande åskådare. Långbollar mot avdankade forwards. Tragik.
Droppen var när Fogerty dessutom inledde någon slags självmordspakt med svenska Refreshments.

Men en solig söndag i maj för något år sedan ändrades det där. Vi inledde då sommarens grillsäsong på uteplatsen, med vitlöksmarinerade fläskkotletter, grillade tomater, paprika och champinjoner. När vi efter middagen satt och jäste i solskenet, med några pilsner som sällskap, var det någon som slängde på Blue Moon Swamp, Fogertys platta från 1997. En skiva jag lyckats undvika i nästan tio år.

Jag vet inte om det var vitlöksmarinaden eller snapsen. Men den satte sig i skallen som fingrar på ett flugpapper. Blueboy, A Hundred and Ten in the Shade och Walking in a Hurricane. Låtarna var som glödbädden i grillen, som riktig southern rock. Skivan rullade sedan nästan hela sommaren, som var ovanligt het, så det passade.

Därför blev jag glad när Fogerty förra året, 2009, släppte Blue Ridge Rangers Rides Again. Men ack vad jag bedrog mig. Tillbaks till countryträsket.

En opålitlig vind från Biscaya - Spanien Del 3

Europaväg A7 följer Rhônedalen för att sedan byta namn till A9 och vika av åt väster förbi jetsetens medelhavskust och vidare mot spanska gränsen. Trafiken på betalmotorvägen är tät, det är bara några meter mellan bilarna trots att det går i över 130. Tempot är högt, det går inte att tveka. Rhône blir ett grått streck i kanten.
Påvarnas Avignon och Zidanes Marseille blir till snabbt förbiilande vägskyltar i soldiset. Montpellier, Beziers, Nimes, Narbonne är bara röda punkter i kartboken. Vägen är spikrak. Kanske är det samma vägsträcka som upprepar sig gång på gång.
Vid Perpignan, där Pyreneernas blåsvarta siluett anas vid horisonten, blåser mistralen. En opålitlig torr vind från Biscaya, ständig och plågsamt irriterande, får den cypresserna att vika sig. De kastar en sval skugga vid den rastplats där vi tar en paus, äter inplastade smörgåsar dricker söt kolsyrad läsk och lyssnar på cikadornas egen musik.
Hittar Morrison Hotel bland cd-skivorna i handskfacket. Roadhouse Blues passar nästan löjligt bra just nu. Jim Morrisons suggestiva röst blandas med vinddraget från bilen. Doors höjer trycket när vi närmar oss gränsövergången i bergen. I den långsamma kön förbi de spanska gränsvakterna, Waiting For the Sun, Land Ho och The Spy. Nu är vi i Spanien.
Morrison Hotel är Doors femte studioalbum, som gavs ut 1970. Bandet experimenterade på plattan innan, The Soft Parade, med bland annat blåsorkester. Men här gick Doors tillbaka till sitt ursprungliga tyngre rocksound. Det blev en succé. Morrison Hotel anses vara en av Doors främsta plattor, även om den saknade hitsinglar.

Doors hann bara ge ut en LP till, LA Woman 1971. Jim Morrison dog, troligen av en hjärtattack, i Paris den 3 juli 1971.

Den tredje av sju delar om den resa till Spanien jag gjorde för några år sedan. Inte ett resereportage i vanlig mening, här ligger tyngdpunkten på musik jag råkade höra.

För Zeppelin-fans

Family Dogg var ett rätt ordinärt brittiskt popband. Bandets enda skiva, A Way of Life från 1969, låter ungefär som New Seekers och annan söt pop från den tiden. Den enda låt som kan vara lite spännande är en cover på Dylans Love Minus Zero.

Plattan skulle förmodligen passera helt obemärkt om det inte vore för två saker.
För det första är Albert Hammond med i gruppen. Den där brittiska popsångaren som i början av 70-talet hade en del framgångar med låtar som It Never Rain´s in Southern California och Free Electric Band.

Trots att Family Dogg egentligen inte sticker ut någonstans är skivan också intressant för riktiga Led Zeppelin-fans. Gästmusiker bakom Family Dogg är nämligen Jimmy Page, John Bonham och John Paul Jones. Den sistnämnde har dessutom arrangerat flera av låtarna på skivan.

Inte för att det låter något som helst Led Zeppelin trots det, men i alla fall...Lite kul är det att hitta hårdrockshjältarna på en platta med den här typen av musik. Lite udda, minst sagt.
Family Dogg blev kortlivat trots draghjälpen. Albert Hammond stack iväg för en solokarriär.

Steve Rowland, som var med och bildade gruppen, började jobba som artistagent och har under senare år arbetat med storheter som The Cure och Boney M. Led Zeppelin släppte Communication Breakdown och blev störst av alla.

Vogesernas skimrande berg - Spanien Del 2

Vägen från Tyskland till Alsac i Frankrike gick via en mycket smal järnvägsbro. En gammal konstruktion i stål och nitar bristfälligt målad i grönt. Säkert byggd före både Maginotlinjen och Första världskriget.

På andra sidan Rhen ett helt annat landskap. Små franska städer med smala gator, där åldriga och sneda hus avlöser varandra. Smakar på namn som, Suffreville, Haguenau och Lunéville, som de vore sötsaker.

Grönt lummiga vägar, med ivriga cyklister som nästan enda sällskap, äppelträd, vinbärsbuskar och hallon i vägkanten. Kör sakta förbi, tappar snart bort vägen på kartan. Det gör ingenting. I de böljande Vogeserna går det inte att ha bråttom.

Regnet kommer med skymningen. I en liten bergsby där tiden stannat för länge sedan, tar vi in på ett vandrarhem med bara två rum. St Georges med bondgårdar murade i sten och en liten kyrka som klamrar sig fast på bergssidan. Trånga gränder och branta backar.
Ägaren får ropa på en granne, som kan lite engelska. Min skolfranska går inte att göra sig förstådd på i Alsac och troligen inte heller i resten av Frankrike.
Sitter sen på rummet med öppet fönster och låter den klara och regnmättade bergsluften komma in. Fårhjorden utanför bräker när solens eldklot försvinner ner bakom Vogesernas skimrande gröna och fuktdrypande berg.
Blues i radion, Muddy Mississippi Waters Live, en inspelning från 1979. Natt-dj:n kör hela konserten. En lagom avslutning på dagen. Chicagos bluesmästare briljerar och jag orkar inte ens ta av mig strumporna.
Men i morgon siktar vi långt. Ska vara i Pyreneerna före kvällen. Det ska gå. Motorvägen är trefilig, minst, från Lyon till spanska gränsen.

Muddy Waters dog i april 1983, troligen 70 år gammal. Han är en av de största bluesartisterna genom tiderna och betydde mycket för bluesens utveckling. Han har influerat mängder med musiker, inte minst Rolling Stones.


Muddy Mississippi Waters Live spelades in 1979 och innehåller en rad bluesklassiker, bland annat Mannish Boy och Nine Below Zero. I Muddys band spelade då bland annat blueslegenden Johnny Winter, som också producerat. Skivan fick en Grammy 1979.

Den andra av sju delar om den resa till Spanien jag gjorde för några år sedan. Inte ett resereportage i vanlig mening, här ligger tyngdpunkten på musik jag råkade höra.

Ny platta med Buford Pope

Buford Pope, gotlänningen, som bor i Helsingborg och Spanien, släppte för någon vecka sedan sin tredje platta - Too Young to Be Old. Det här är musik jag gillar. Mycket för att han har en avslappnat attityd och gör sköna egna låtar. Senaste plattan är dock countryinspirerad, så här skrev jag på Jnytts recensionssida, 12 februari 2010:

Buford Pope fortsätter göra bra pop och country. Nya plattan Too Young to Be Old innehåller tidigare inspelat, ej utgivet material, men blir inte sämre för det. Buford Pope blir här allt tydligare i sin koppling till countrymusiken.

Mikael Liljeborg från Helsingborg och Gotland, eller Buford Pope som han kallar sig, har en skön stil. Låtarna är välskrivna, snyggt arrangerade och producerade. Han gav förra året ut skivan Blood Relatives. Där var kopplingarna till den amerikanska singer/songwritertraditionen tydliga. Nya plattan är dock i det närmaste helt och hållet country, här finns banjo, steelgitarr, dobro och fiol, på gott och ont.
Buford Pope har dock en egen stil, som gör plattan intressant för fler än bara countryfantaster. Ibland blir det faktiskt lite Dixie Chicks över det hela.

Enda invändningen jag har är att han har en tendens att lite för ofta gå upp i falsett. Men sammantaget är detta ännu en lysande skiva, som det dock inte går att ta till sig med en enda gång. Det krävs ett antal genomlyssningar för att hitta alla fraseringar och finesser. Men när man väl gör det sitter skivan stenhårt. Framför allt gillar jag titelspåret Too Young to be Old, en duett med Emelie Pettersson, och gospelinspirerade Heavenly Mama.



Jag har även skrivit om Buford Popes andra album, som kom ut förra året. Då blev omdömet så här:

Låt mig konstatera det här direkt. Buford Pope är lysande bra. I floden av smaklöst strömlinjeformad hitlistemusik och TV-idoler är hans nya platta Blood Relatives oerhört befriande. Det görs bra rockmusik i Sverige. Och det bästa hittar man utanför de allmänt gällande kanalerna, på de små oberoende skivbolagen.

Buford Pope, eller Mikael Liljeborg som han heter, vill med releasen av Blood Relatives slå sig in på den svenska rockscenen med musik inspirerad av storheter som Steve Earle, John Hiatt och inte minst den sorgligt underskattade storstadspoeten Willie Nile. En jämförelse med melodisnickaren Steve Forbert kan också vara på sin plats. Buford Pope står sig faktiskt mycket väl i den konkurrensen. Sparsamma akustiska gitarrer och munspel med både country och blues som inspirationskällor inramar de fängslande texterna. Enkla låtar om livet och alla små bekymmer.
Buford Pope träffar helt rätt. Men så har också Mikael Liljeborg, liksom tidigare nämnda artister, Bob Dylan som en av sina stora förebilder.
Jag har en känsla av att det tagit lång tid att få fram den här skivan. Låtarna känns mycket väl genomtänkta, texterna sitter precis där de ska och varenda ton är genomarbetad utan att det blir överambitiöst. Resultatet är utan tvekan något av det bästa jag hört den här sommaren och hösten.
Det här är andra plattan med Buford Pope. Den första gavs ut 2002 av ett mindre danskt bolag. Men trassel med skivkontrakt och diverse annat gjorde dock att det dröjde sex år innan uppföljaren kom ut. Det får inte dröja så länge innan nästa platta.

OBS! Bilden är hämtad från Buford Popes hemsida.

Skivklubben har öppnat

Klasse bommade igen sin skivaffär på Tändsticksområdet strax före jul. Något som givetvis skapade en hel del panik i vissa led. Var skulle man nu köpa LP-skivor i Jönköping?
Men Klasse har öppnat igen, nu under namnet Skivklubben.

Numera har han sin butik i en källare på Torpa, Drottninggatan 5 närmare bestämt, men ingång från Brahegatan (in på gården, ingången längst in i hörnet till vänster). Inte helt lätt att hitta dit, men ett besök är värt besväret. Klasse har kvar samma stora utbud av begagnade plattor. Det går faktiskt att hitta det mesta. Jag fick med mig en Van Morrison, den här gången...
Öppettiderna verkar dock vara lite flytande, enligt uppgift lär torsdagskvällar, fredagseftermiddagar och lördagar vara säkrast.

Daltrey och Bullet

Infinite Mass tror jag bandet hette som gjorde låten Bullet för några år sedan. En samplad raplåt med Roger Daltreys My Time is Gonna Come som grund. Det blev en stor hit i Sverige. Inte minst eftersom det inte var många som hört eller kom ihåg originalet, låten finns med på soundtracket till McVicar.

Roger Daltrey gjorde filmmusiken, men skivan fick aldrig något större genomslag i Sverige, förutom kanske låten Free Me, där who-sångaren vänder ut och in på inälvorna och efteråt förmodligen hostar upp tonsillerna. My Time is Gonna Come kom liksom bort. Dessutom är det några år sedan, McVicar släpptes 1980.

Jag ämnar inte hylla Infinite Mass på något sätt. Jag avskyr egentligen samplingar och remixar på gamla sköna låtar Men de hade naturligtvis rätt. My Time is Gonna Come är en lysande låt. Bullet är faktiskt också jävligt bra.

Natt på autobahn - Spanien Del 1

Bilarnas strålkastare som ilskna kattögon i backspegeln. Jag kör i 160, men blir omkörd gång på gång. En mörk BMW far förbi med ett tyst vrål och försvinner över ett backkrön mot Kassel. Det tar bara några sekunder.

Klockan är tre på natten och vi är på väg mot Spanien. För några timmar sedan lämnade vi färjan i Travemünde. Framför oss 300 mil av autobahn, franska och spanska betalvägar med uppskruvad trafik och nylagd kolsvart asfalt.

Bilen är en flugskit i kosmos. En isolerad bubbla, där bara strålkastare och en och annan upplyst vägskylt kan tränga igenom. I högtalarna svensk kvalitetspop från Klippan och Svenska Popfabriken. Sjunger med i Bo Åkerströms texter om Volleyboll Molly, Bröderna Holm, katten Nisse, han som blev akterseglad i Brownsville och ajatollan på Snövägen 27.
Texterna kan jag nästan utantill. Det och Red Bulls energidryck håller mig vaken. Måste. För här går det inte ens att blinka, det går för fort.

Jag fick Torssons första platta – Att kunna men inte vilja – direkt från skivpressarna. Innan den kom ut i butikerna. Då hade den föregåtts av rykten. Det studio Bombadill gjorde i Klippan var något så totalt annorlunda.


Musikkritikerna visste inte åt vilket håll de skulle vända kappan. Ett skånskt svar på Ebba Grön? Ett skämt? Vad fan vill de egentligen?

Jag skiter i varför. Just i detta ögonblick är Torsson, Kommissarie Roy, Kriminella Gitarrer och Asalånga stockar det bästa som svensk pop lyckats frambringa. En flugskit i kosmos, den enda samlingsplattan värd namnet.

Klockan fem börjar det ljusna. Ösregn och trafiken ökar utanför Frankfurt. Vi stannar på en rastplats för att äta frukost. Här blev två polska lastbilschafförer rånmördade för några år sedan, talar en minnesskylt om. Jag pissar i regnet bakom en poppel, sover i baksätet.

Den första av sju delar om den resa till Spanien jag gjorde för några år sedan. Inte ett resereportage i vanlig mening, här ligger tyngdpunkten på musik jag hörde.

Som en gammal vän

Det finns de som liksom aldrig slår igenom på allvar. Fast man önskar att de borde gjort det för länge sedan. Amerikanske singer/songwritern och rockpoeten Steve Forbert är en av dem.

Hans skivor passerar nästan omärkligt. Steve Forbert är de svala korridorernas pop. Folk nickar igenkännande, så där som man gör när man stöter på en gammal vän som man inte längre har något gemensamt med, däremot ett förflutet.


För Steve Forbert är ingen nykomling, tvärtom, han hör till rockveteranerna. Hans tredje platta – Little Stevie Orbit – kom redan 1980, med fantastiska låtar som Song for Carmelita och Song for Katrina. Samma år fick han en stor hit med Romeo´s Tune, hämtad från 1979 års Jackrabbit Slim.

Han blev då kallad den nye Bob Dylan på grund av sina underfundiga texter och lite hesa sångröst. Men ett skivbolag kom i hans väg. Efter ett kontraktsbråk med Nemperor, som vägrade ge ut en av Forberts inspelningar blev det tyst länge.

Han kom tillbaka 1988, men aldrig i samma klass som Romeo´s Tune och de andra tidigare låtarna. Rocking Horse Head, 1996, blev för mig den platta där jag hittade tillbaka till Steve Forbert. Han är hes och låter sliten, men bra låtar gör han.

Free Bird

Free Bird är till hälften ballad, till hälften ett av de tyngsta crescendon sydstatsrocken lyckats frambringa. Lynyrd Skynyrds slidegitarrist Gary Rossington är här som en stridsberedd katt med utspärrade klor, väsande och trippande på tå.

Sångaren Ronnie van Zandt är häxmästaren som manar fram mörka syner. Som han stod i direktkontakt med voodoodrottningen Marie Laveau och när som helst kan sticka en nål i den docka som ska föreställa du.
Free Bird är den där rocklåten som har allt man önskar av lycka, glädje, sorg och svärta.

När man snackar med en någorlunda kunnig rockgitarrist om Lynyrd Skynyrd är det inte Sweet Home Alabama som först kommer på tal. I stället handlar det om Free Bird, detta nio minuter långa rockepos, som fanns med på bandets första platta - Pronounced 'lĕh-'nérd 'skin-'nérd – från 1973. Den låt som nästan blivit synonymt för Sydstatsrocken.

På liveplattan från 1976 - One More from the Road - finns en 14 minuter lång version, en upplevelse utöver det vanliga. Free Bird är fortfarande Lynyrd Skynyrds mest populära livelåt. Inte undra på det.

Några favoriter 7

Jag har kollat på Mästarnas mästare på tv. Nu tänker jag göra som Arman Krajnc, slå in några högerkrokar och följa upp med ett par uppercuts. Här är några favoriter jag spelat mycket den senaste tiden.

Only After Dark – Mick Ronson
Sorgligt underskattad gitarrist som fick stå bakgrunden bakom Bowie, Iggy Pop och Mott. Legenden Ronson dog allt för ung och gjorde framför allt alldeles för få egna plattor.
Sugande rytm och sorgligt, väcker känslor.

Blank Generation – Richard Hell & Voidoids
Andra punkvågens högsta topp. Richard Hell vräker ut sin ilska och vill att du ska lyssna. Det gör du – garanterat!

Capitaine Gumbo – Queen Ida Bon Temps Band
Signaturen för all zydecomusik från Louisianas träskmarker. Svettigt och kryddat med cayennepeppar. Primitivt och voodoo.

Hound Dog – Big Mama Thornton
Elvis kan slänga sig i väggen. Det här är den riktiga versionen. Tar hon i mer åker halsmandlarna med av bara farten.

Lithium – Nirvana
Vilket riv! Golvet skakar och väggar håller på att rasa in. Det är bara Kurt Cobain som står hur säker som helst. Undertryckts ilska, på gränsen till vansinne. Har allt.