Inte så positivt som jag hoppats

TEN YEARS AFTER – POSITIVE VIBRATIONS – 1974

Nja, så positivt är det väl ändå inte. Där tog han i Alvin Lee, men missade nog målet. Positive Vibrations är knappast något av Ten Years Afters starkare album, det är nämligen inte någon bluesrockalbum, utan mer en popskiva.

Min första tanke är att jämföra den med skivan innan, Rock & Roll Music To The World, ett album som jag hade svårt för redan från början. Jag vågar påstå att Positive Vibrations är en fortsättning på samma lite urvattnade tema. Det stora problemet är det egentligen inte finns några riktigt bra låtar. Det mesta håller så klart hög kvalitet, men är inte särskilt roligt att lyssna på, eller inspirerande om man nu vill kalla det så.

Det riktigt jättestora problemet är dock så klart att jag inte kan låta bli att jämföra Ten Years Afters senare skivor med gamnlingarna, alltså klassikerna. Det jobbiga för en skiva som Positive Vibrations är att man gärna plockar fram ett album som A Space in Time eller Cricklewood Green för att jämföra. Ja, då förstår ni säkert själva...

Men ett album med Alvin Lee och Ten Years After går naturligtvis ändå inte att avfärda bara så där. Positive Vibrations, med alla sina brister ämför med annat material av Lee, är givetvis ändå ett album som är väldigt underhållande.

Inledningen med Nowhere To Run och sen titelspåret Positive Vibrations fungerar åtminstone på mig. Sen är resten av låtarna som sagt genomgående av hög kvalitet.

Enda stora invändningen jag egentligen har är sista låten på a-sidan, rock´roll-spåret Going Back To Birmingham och sen första låten på b-sidan It´s Getting Harder, som jag inte kan karaktärisera som annat än flamsig.

Positive Vibrations är dock ett album som varje Ten Years Afterintresserad bör ha i samlingen. Men kanske kan nöja sig med att bara spela någon gång emellanåt. Alvin Lee har ju gjort så mycket mer som är så mycket roligare.

Nr: 1401/2222