Å nu jävlar!

TORSSON - ATT KUNNA MEN INTE VILJA - 1978

1978, alltså på den tiden när folk tillbad trädrötter och hjulet bara var en vag tanke, var året för Torsson och Att kunna men inte vilja. Denna märkliga och fortfarande udda platta i svensk skivutgivning.

Det finns faktiskt fortfarande en och annan som med bestämdhet hävdar att detta är svensk rockmusiks största ögonblick någonsin.

För det här var en LP som vände upp och ner på den tidens alla givna normer. Det var inte punk. Men det var fan inte pop heller. Och inte var det svensktoppsmusik, även om en och annan kanske påstod det. Och det var definitivt inte progg.

För här fanns inga tunga och allvarliga politiska budskap. Texterna handlade istället om ett kalas när mormor fyllde år, en glasskiosk på Elmia, en mittenmatch i fotbollstvåan eller gammal DKW.

Triviala och banala saker ingen ens tänkt tanken att man kunde göra låtar om, utom Bo Åkerström.

”Å nu jävlar!” är mitt favoritutryck från den här skivan. Det inleder ett lysande litet gitarrsolo på Det spelades bättre boll, låten som blivit så folkkär att till och med Jönköpings Posten kan tänka sig att publicera utdrag ur texten i tidningen. Men naturligtvis finns det fler små obetalbara låtar på LP:n.

Jag minns en gammal bil - om en gammal DKW - är nog den charmigaste låt jag hört ett rockband göra. För att inte tala om Assar höll ett tal, där Åkerström berättar om ett 70-årskalas i Bankeryd. ”Det var en atmosfär av hög-tid”. Talet handlar förresten om kål.

ALLA låtar på den här LP:n borde vara klassiker - och det tror jag nog att de är - på vissa håll. Lyssna bara på Sverige, Turistinformationen, Hunden och flickan och jag och alldeles fantastiska instrumentala Den italienske dansläraren.
Detta är bra svensk rock!

Nr: 418/2222

Mer om Torsson:
Torsson tog över Visingsö (konsertrec)
Plocka lingon (diskografi)