Bowies Hours bättre på vinyl

DAVID BOWIE – HOURS – 1999

Det kan bero på att jag nu har Hours på vinyl. Jag har helt och hållet omvärderat vad jag tycker om detta album. När jag i slutet av 90-talet lyssnade på CD-albumet gjorde jag det förmodligen ganska ”slarvigt”, spelade skivan ett par gånger, ställde undan den och konstaterade att den lät ungefär som alla andra album Bowie släppte under den tiden.

Hours är bättre än så. Kanske beror det på att jag numera har skivan på blå vinyl och verkligen har lagt ner tid att lyssna på den i stället för att bara låta den rulla i bakgrunden. Det är ju så det fungerar. Vinylskivor lyssnar man på, CD-skivor spelar man.

Genom vinylskivan har jag har upptäckt nyanserna, insett det geniala i David Bowies musik. Hours har inte särskilt mycket med experimentella 90-talsalbum som Earthling, 1 Outside och Black Tie White Noise som sedda i ljuset av Hours känns lite vilsna.

Hours sätter punkt för den eran. Kanske var det här Bowie insåg att han nått sin gräns för vad som var möjligt för honom att testa utan att det skulle bli löjligt. Hours visar i stället upp en mognare, en fullvuxen, David Bowie som här börjar sammanfatta sin musikaliska karriär.

Albumet har tydliga spår av Aladdin Sane och Ziggy Stardust men man kan ändå inte låta bli att jämföra med 70-talets mästerverk Heroes och överraskande också med hårdrockskivorna i början av 90-talet med Tin Machine.

Jag påstår inte att Hours är något av Bowies storverk, men albumet visar tydligt vägen mot vad som skulle hända på 2000-talets landmärken Heathen och The Next Day.

När jag recenserade CD-albumet tyckte jag mig bara ha hittat en enda riktigt bra låt; stenhårt rockiga If I´m Dreaming My Life. Efter att nu spelat min blå numrerade vinylskiva (nr 201) har jag hittat flera storheter till; Thursdays Child, Something In The Air och min nya favorit What´s Really Happening?

Nr: 1232/2222