FRIPP & ENO – NO PUSSYFOOTING – 1973
No Pussyfooting är en sån där skiva man inte behöver lyssna på mer än en gång. Å andra sidan är det en skiva man måste lyssna på minst en gång. Den är revolutionerande på sitt alldeles eget sätt. 1973 måste den ha varit skrämmande.
LP:n består av två musikstycken, ett på varje sida. Bakgrunden i musiken är Brian Enos synthar på vilka Robert Fripps gitarr lägger upp någon slags ljudbild.
Det är dock inte gitarrsolon i vanlig bemärkelse, vi kan kanske kalla det någon form av jam, som processats via diverse teknisk utrustning till det oigenkännliga. Resultatet är både påfrestande och kittlande.
Att jämföra med vissa av Tangerine Dreams kompositioner från samma tid är frestande men kanske inte helt sanningsenliga.
Tangerine Dreams ambienta musik från den tiden var menad att på något sätt skapa stämning, en atmosfär eller känsla.
Fripp & Eno hade förmodligen inga som helst sådana aspekter utan experimenterade i ämnet tålamod och vad den tekniska utrustningen kunde åstadkomma.
Ett exempel: Första sidans The Heavenly Music Corporation inleds med en nära fem minuter lång entonig malande synthsekvens, som när tålamodets gräns känns nära blir avlöst av Fripps gitarreffekter som därefter kommer och går i nästan 20 minuter. B-sidans Swastika Girls är en något mer ”lättsam” sak, men på ungefär samma tema.
Det här låter kanske oerhört jobbigt och meningslöst att lyssna på, men så är det inte. No Pussyfooting har inget gemensamt med Lou Reeds hemska Metal Machine Music-experiment som är ospelbar på riktigt.
Det går att få ut ett och annat av den här LP:n, särskilt för den som redan har hunnit vänja sig vid liknande ljudbilder som till exempel från Tangerine Dream. Det är till och med så att den då kan bli ganska underhållande. Men allra troligast är att No Pussyfooting är en av de där LP-skivor man bör äga...men inte lyssna på allt för ofta.
Nr: 590/2222
No Pussyfooting är en sån där skiva man inte behöver lyssna på mer än en gång. Å andra sidan är det en skiva man måste lyssna på minst en gång. Den är revolutionerande på sitt alldeles eget sätt. 1973 måste den ha varit skrämmande.
Det är dock inte gitarrsolon i vanlig bemärkelse, vi kan kanske kalla det någon form av jam, som processats via diverse teknisk utrustning till det oigenkännliga. Resultatet är både påfrestande och kittlande.
Tangerine Dreams ambienta musik från den tiden var menad att på något sätt skapa stämning, en atmosfär eller känsla.
Fripp & Eno hade förmodligen inga som helst sådana aspekter utan experimenterade i ämnet tålamod och vad den tekniska utrustningen kunde åstadkomma.
Ett exempel: Första sidans The Heavenly Music Corporation inleds med en nära fem minuter lång entonig malande synthsekvens, som när tålamodets gräns känns nära blir avlöst av Fripps gitarreffekter som därefter kommer och går i nästan 20 minuter. B-sidans Swastika Girls är en något mer ”lättsam” sak, men på ungefär samma tema.
Det går att få ut ett och annat av den här LP:n, särskilt för den som redan har hunnit vänja sig vid liknande ljudbilder som till exempel från Tangerine Dream. Det är till och med så att den då kan bli ganska underhållande. Men allra troligast är att No Pussyfooting är en av de där LP-skivor man bör äga...men inte lyssna på allt för ofta.
Nr: 590/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar