CANNED HEAT – LIVIN´ THE BLUES – 1969
Hippielåten Going Up The Country är en anledning att ha Livin´ The Blues i skivsamlingen. Men det är inte den låten som gör det till ett av sin tids stora psykedeliska bluesalbum. Det är 41 minuter (!) långa Refried Boogie, en psykedelisk irrfärd i boogietakt på mycket djupt vatten.
Jag påstår att det är den låten och 20 minuter långa ljudexperimentet Parthenogenesis som gör Livin´ The Blues odödlig.
Där är jag dock inte alls säker på att alla håller med.
Liveinspelningen Refried Boogie täcker hela den andra LP:n på detta dubbelalbum och kan vara rejält påfrestande för den som inte är förvarnad. Det är inget för den som söker snabba svar eller är uppväxt med mallen att alla poplåtar ska innehålla refräng, vers och tonartshöjning.
På den CD-version jag har är dock låten lite finkänsligt nedkortad till hälften av någon anledning. Man får bara 20 minuter jam.
Trots det är det ändå inte en skiva för dem som vill ha sin musik serverad och tempererad i exakt rätt bpm (beats per minute).
Refried Boogie har andra kvaliteter, dock inte de som eftersöks nu för tiden.
Jag gissar att det bara är dem som var med som verkligen uppskattar den.
Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig att liknande saker skulle kunna dyka upp på de där små obskyra festivalerna som numera frekventerar var och varannan by i mörkaste Småland, tänker närmast på folkfesterna Psykjunta i Alvesta, Säljerydsfestivalen och Dädesjös Fest i logen. Där skulle Refried Boogie förmodligen smälta in mycket väl i sammanhanget.
Livin´ The Blues är förresten ganska mycket mer än bara sin andra skiva. Going Up The Country har jag ju redan tagit upp, det är en klassiker och inspirationskälla för var och varannan hippie som i slutet av 60-talet flyttade ut i skogen och skulle leva av det naturen gav.
Livin´ The Blues är Canned Heats tredje album och därmed ett av gruppens egna klassiker. Då var det fortfarande originalsättningen av bandet; The Mole, Blind Owl, Sunflower, Fido och The Bear.
Nr: 17/CD
Hippielåten Going Up The Country är en anledning att ha Livin´ The Blues i skivsamlingen. Men det är inte den låten som gör det till ett av sin tids stora psykedeliska bluesalbum. Det är 41 minuter (!) långa Refried Boogie, en psykedelisk irrfärd i boogietakt på mycket djupt vatten.
Liveinspelningen Refried Boogie täcker hela den andra LP:n på detta dubbelalbum och kan vara rejält påfrestande för den som inte är förvarnad. Det är inget för den som söker snabba svar eller är uppväxt med mallen att alla poplåtar ska innehålla refräng, vers och tonartshöjning.
På den CD-version jag har är dock låten lite finkänsligt nedkortad till hälften av någon anledning. Man får bara 20 minuter jam.
Jag gissar att det bara är dem som var med som verkligen uppskattar den.
Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig att liknande saker skulle kunna dyka upp på de där små obskyra festivalerna som numera frekventerar var och varannan by i mörkaste Småland, tänker närmast på folkfesterna Psykjunta i Alvesta, Säljerydsfestivalen och Dädesjös Fest i logen. Där skulle Refried Boogie förmodligen smälta in mycket väl i sammanhanget.
Livin´ The Blues är Canned Heats tredje album och därmed ett av gruppens egna klassiker. Då var det fortfarande originalsättningen av bandet; The Mole, Blind Owl, Sunflower, Fido och The Bear.
Nr: 17/CD
För ett par år sen gjorde jag en egen nedkortad version av "Refried boogie", där jag tog bort det pinsamt dåliga trumsolot och den enerverande del av gitarrsolot där Vestine står helt ensam och gnölar (det mesta av sida 4, med andra ord). Resultatet blev i mina öron lysande - Canned Heat i sitt esse. Alan Wilsons gitarrinledning är makalöst bra.
SvaraRaderaOm tjugominutersversionen på CD:n är redigerad enligt samma premisser kan jag alltså förstå varför.