GEORGE HARRISON – WONDERWALL MUSIC – 1968
Efter alla rykten trodde jag Wonderwall Music skulle vara helt olyssningsbar. Jag hade hade fel till en del, ungefär halva skivan består av George Harrisons indiska kompositioner, som vad man än tycker om denne gudabenådade gitarrhjälte, är väldigt svåra att tycka om. Jag har aldrig varit någon större fan av Ravi Shankar.
Den andra halvan, varannan låt närmare bestämt, är däremot en samling lagom trevliga popmelodier eller liknande. Ofokuserat kan man säkert tycka, det är lite pop, lite country och lite jazzigt. Inget särskilt menar jag, trots att George Harrison alltid varit och alltid kommer vara en av mina stora hjältar.
Det måste varit ett tufft jobb för den tidens recensenter att hitta något riktigt intressant med den här skivan. Den röda tråden är svår att upptäcka trots att Wonderwall Music är en obskyr soundtrack till en lika obskyr film.
Mest talande är ändå omslagsbilden med en engelsk gentleman i blåsväder på den ena sidan muren och med den indiska gudasagan på den andra. Muren är för hög, de två världarna kan inte mötas. Lika lite som musiken på skivan går att förena.
Wonderwall Music är en sån där LP skivsamlare ska äga, men inte lyssna på.
Nr: 1020/2222
Efter alla rykten trodde jag Wonderwall Music skulle vara helt olyssningsbar. Jag hade hade fel till en del, ungefär halva skivan består av George Harrisons indiska kompositioner, som vad man än tycker om denne gudabenådade gitarrhjälte, är väldigt svåra att tycka om. Jag har aldrig varit någon större fan av Ravi Shankar.
Nr: 1020/2222
Jag misstänker att ytterst få västerlänningar, vars musikintresse i huvudsak formats av amerikansk och brittisk rock/pop, egentligen uppskattar Ravi Shankar och annan indisk musik. Förmodligen krävs det mycket och intensivt lyssnande för att på allvar lära sig förstå och tycka om den indiska klassiska musiken. Jag gissar att de flesta som på 60-talet sade sig gilla Ravi Shankar och likartad musik egentligen inte förstod vad de lyssnade på. Sitarmusiken fungerade nog snarast som ett slags exotisk ljudkuliss som gav associationer till föreställningar om orientalisk mystik och livsvisdom.
SvaraRaderaTror du har alldeles rätt!
Radera"Förmodligen krävs det mycket och intensivt lyssnande för att på allvar lära sig förstå och tycka om den indiska klassiska musiken."
RaderaDet där förstår jag inte. Om jag hör musik jag inte är så van vid, och tycker om det - tycker jag då om det på fel sätt? Tror jag bara att jag tycker om det, eftersom jag "egentligen" inte begriper bättre? "Du tycker kanske jag verkar trevlig, men vänta bara tills du lärt känna mig..:"
Sen kan man så klart börja uppskatta musik man från början inte förstår sig på genom att lära sig mer om den, exempelvis genom "mycket och intensivt lyssnande", men det är ju inte det du skriver, Anonym. Du verkar mena att den som inte lyssnar på musik på samma insiktsfulla sätt som du lyssnar på fel sätt. Det är i så fall en attityd jag fått allt svårare för med åren. Det är som alla de som säger att jazz är så svårt. Vafan, det är väl bara att lyssna, gilla det man gillar och hoppa över det man inte gillar. Om man nu inte är intresserad av att gräva djupare. Och tyckte man nu att det svängde när Shankar stämde sitaren så är väl den upplevelsen minst lika sann som när någon blir helt till sig av att läsa ett partitur? Det är trots allt så med konst av olika slag, det är upplevelsen som betyder något. Oavsett hur man når fram till den.
Tror du har alldeles fel!
Och jag tror att även om musiken användes främst som ljudkuliss, är väl det helt OK. Jag lyssnar t.ex. en del på Brian Eno, och ärligt talat handlar det mest om en skön ljudkuliss. (Och jag lyssnar ibland på indisk musik...)
SvaraRadera