Crowded House hade integritet

CROWDED HOUSE – CROWDED HOUSE - 1986

Det jag var mest förvånad över, när det gäller Don´t Dream It´s Over, var att det faktiskt gjordes en och annan bra poplåt ”det sämsta popåret någonsin”, 1986.

Men vem som gjorde den hade jag ingen direkt koll på innan ett gäng australiska grabbar dök här hemma och hälsade på förra sommaren.
Det var Kiel och Nathan som fick mig att spela Crowded House debutplatta från 1986. Den är ju bra!

Som all musik från mitten av 80-talet dryper det visserligen av kladdiga synthar och man blir överväldigad över hur bombastiska arrangemang det gick att göra. Vad det gäller det ligger Crowded House inte långt från kollegorna i England och USA. Det är så klart inte bra!

Men vad som känns rätt skönt är att Crowded House på något sätt ändå bevarat sin integritet. De går faktiskt inte över gränsen allt för mycket.

Okej, det är en ganska smörig skiva för att höra till min samling. Men det där, för oss på andra sidan jorden, ganska säregna oidentifierade australiska rockdraget finns där.

Samma som jag tycker mig hitta hos (min stora australiska hjälte) Paul Kelly, på Midnight Oils tidiga album och band som Black Sorrows och naturligtvis Split Enz. Det är bra!

Inte för att skivan är överproducerad på något sätt, men om det inte varit för produktionen skulle jag nog kunnat kalla den tidlös. Bästa låten är så klart den gamla hiten Don´t Dream It´s Over, men det finns flera bra saker.

Kommer du över den lyssna då lite extra på låtar som Now We´re Getting Somewhere, Something So Strong och That´s What I Call Love. Crowded House gjorde bra pop, trots att de valde ett taskigt år för sin debut.

Orsaken till att dagens text handlar om det här bandet hänger på gårdagens text om Split Enz, där bröderna Tim, och senare också Neil Finn, var med. Neil Finn var också med och startade Crowded House.

Nr: 785/2000