The Musical Box: Willie Niles comeback

tisdag 10 april 2012

Willie Niles comeback

WILLIE NILE - PLACES I HAVE NEVER BEEN - 1991

När Willie Nile gjorde comeback 1991 med Places I Have Never Been, trodde man knappt det var sant. Samma energi, respektlösa rock´n roll och glödande texter som förr.

Places I Have Never Been hamrade fast att Willie Nile var en bland de stora amerikanska rockartisterna. Vassa låtar som Café Memphis och Children of Paradise fick allt annat att låta meningslöst.

Förmodligen låg det en hel del uppdämd ilska bakom skivan. Willie Nile gjorde debut redan 1980 och släppte då på kort tid två LP-skivor. Men ett kontraktsbråk med Arista satte stopp för den fortsatta karriären.

Det dröjde tio år innan hans tredje platta kunde ges ut, nu på Columbia. Men vilken platta det blev. Den står allra längst fram i min samling...fortfarande.

För att göra det klart en gång för alla, som inte fått höra Willie Nile. Den här killen är bra. Gatsmart New York-rock med inte så lite kraftiga stänk av både Dylan och Springsteen (om det nu är nån merit).

Han har inte gjort särskilt många plattor, men de som finns är små guldkorn. Jag lovar!
Det dröjde åtta år innan uppföljaren till Places kom, Beautiful Wreck of the World, 1999. Willie Nile har på senare år kommit ut med flera skivor, Streets of New York 2006 och 2009 släppte han albumet Houses of a Thousand Guitars. Men ingen av dem ens i närheten av Places I Have Never Been.

2010 års The Innocent Ones har jag faktiskt inte hört. Finns den på vinyl?

Nr: 1161/2000

Den övre bilden är hämtad från skivomslaget.

3 kommentarer:

  1. Under mina tidiga tonår var Mats Olssons "popsida" i Expressen ett av de få ställen där jag kunde läsa om ny, spännande rockmusik. Det fanns inga bra svenska musiktidningar, och utländska musikmagasin var både dyra och svåra att hitta. Följaktligen upplevde jag i princip allt Olsson skrev om som oerhört intressant och lockande.

    Som 13-14-åring hade man dock inte råd att köpa så mycket plattor, och utbudet av obskyra importskivor var dessutom mycket begränsat i en medelstor svensk stad. Alltså lyckades jag aldrig höra många av de där artisterna som verkade så bra. De blev aldrig mer än namn på de listor över "skivor jag vill ha" som jag författade hemma i pojkrummet.

    Willie Nile var ett av de namn som jag minns fanns med på mina önskelistor. Dwight Twilley, som du skrev om för en tid sedan, var också ett sånt namn. I vuxen ålder har jag kollat in någon Twilley-platta, men Willie Nile får jag erkänna att jag fortfarande aldrig hört.

    SvaraRadera
  2. Vad kul att du hittar "ny" musik här.
    Willie Nile kan jag verkligen rekommendera, särskilt hans tidiga plattor från 80-talet.

    SvaraRadera
  3. Underbar platta! Minns att den gick varm när det begav sig. Dags att plocka fram den igen!

    SvaraRadera