Ma Kelly´s Greasy Spoon är förmodligen den allra sista chock Status Quo levererade under hela sin nästan 45 åriga karriär som rockband.
Att inte Status Quo kommit med några ”chocker” på länge låter kanske inte så jättekonstigt. Men Ma Kelly´s tröstlösa ansikte dök upp i skivbackarna redan 1970. Det är bara Status Quos tredje album. Hur många har de gjort efter den, 25?
Då blir det märkligare, för det är över 40 år sen...och nåt mer uppseendeväckande borde väl hänt på alla de åren och skivorna.
Men inte.
Det sound som de blev superstjärnor med på legendariska album som Piledriver, Quo och Hello.
Det sound som de sedan med monoman envishet fortsatt lira i alla år.
Det sound som Status Quo fortfarande emellanåt sprattlar till med, när Francis Rossi är på humör.
Den här plattan var en chock eftersom Status Quo från början inte alls var ett hårdrockande boogieband. På sina två första plattor hade de lirat psykedelisk pop, inspirerade av storheter som Jefferson Airplane och Hollies Butterfly-LP.
Man kan väl knappast påstå att de var särskilt framgångsrika med det. Gruppens andra album, Spare Parts från 1969, sägs vara en av de brittiska rockplattor det sålts minst av någonsin...
Man riktigt känner tristessen, och då räcker det egentligen med att se Ma Kelly´s cigarettfimp, städrock och ansikte.
Låtarna på skivan sänker däremot inte stämningen. Förstalåten Spinning Wheel Blues, är en riktigt bra bluesrocklåt, en klassiker så klart, och en blueprint för bandets alla senare hits.
Den var också råkopian för resten av låtarna på skivan. Det gungar på i samma takt hela vägen. Jag nämner bara Junior´s Wailing, en låt snodd från gamla bluesrockarna Steamhammer. Den gillar jag.
Ma Kelly´s Greasy Spoon lär aldrig få plats i något Hall Of Fame. Men lite historisk är den allt...
Nr: 1483/2000
Håller med dig i ditt omdöme om Status Quo. En gång i tiden var deras opretentiösa boogierock ganska kul, men att köra exakt samma musikaliska koncept på 25 - 30 plattor... nej, då slutar det vara roligt. Själv tyckte jag att det slutgiltiga nerköpet kom nån gång på 90-talet, då de inte ens bemödade sig att skriva nytt material utan istället gjorde potpurrier på redan sönderspelade rockklassiker från 50-talet. Ett annat band vars utveckling påminner om Quo är Ramones. De 3-4 första plattorna är kul lyssning och räknas med all rätt som punk/new wave-klassiker. Men sedan körde de exakt samma grej på ytterligare 10 - 15 plattor...
SvaraRaderaHåller med dej fullständigt både vad gäller Ramones och Status Quo. Ramones tröttnade jga på redan efter Rockaway beach och det Status Quo höll på med främst från mitten på 80-talet, är inte alls min grej. Aint Complaining är nog det absoluta bottennappet (87 tror jag). Och alla dessa covers gjorde att jag tappade intresset...
SvaraRaderaNä, nu måste jag sätta ner foten och protestera å det bestämdaste. Eller alltså, jag håller med er att Quo vattnade ur ganska rejält på 90-talet och till och med jag tappade intresset (sista inköpta quo-skiva = "Ain't Complaining" -88).
SvaraRaderaMen jag återupptäckte dom ifjol då jag köpte en begagnad "Under the influence"-CD och blev helt euforisk av lycka. Har sedan köpt på mig alla deras släppta CDs sedan den, dock inte coverskivorna "Riffs och "Famous..." Särskilt deras senaste "Quid pro Quo" är ju hur jävla bra som helst. Francis Rossi är på humör och det har inte slutat vara roligt!
Konstigt nog har jag inte den här LPn som givetvis måste införskaffas.
Protesten godtagen. Men vad jag menar är att Rossi och grabbarna låtit ungefär likadant sedan 1970, inte att det är dåligt. In Search of... som är den senaste SQ-platta jag hört är tex riktigt bra.
SvaraRadera