Inte revolutionerande, men rolig

YES - YES - 1969

Yes första album lär inte gå till historien. Inte som Black Sabbath, Led Zeppelin eller Nazareths stormande debutalbum. Den är naiv, lite vilsen och alldeles för pretentiös. Men det är en skiva jag tycker om ändå.

För man får nog säga att den var ganska bra jämfört med vad andra unga vilsna progressiva rockgrupper höll på med i slutet av 1960-talet. Vid sidan av till exempel Genesis första skiva är det här en lysande debutskiva.

Sen är ju det här inte samma Yes som dök upp på senare skivor. Steve Howe och Rick Wakeman var till exempel inte med i bandet 1969.

Men å andra sidan hade ju Yes knappast samma sättning två skivor i rad senare heller. Vem som var med, och hur det gick till med alla medlemsskiften, borde vara ett ämne kvalificerat som en egen kurs på högskolenivå.

Här lirade i all fall Peter Banks gitarr. Tony Kaye spelade orgel och piano.

Däremot var Yes gamla vapendragare med från början, sångaren Jon Anderson, Chris Squire på bas och trummisen Bill Bruford.

Det är givetvis en orsak till att skivan trots allt har en del av gruppens atmosfäriska sound över sig. Även om det är lite halvyxigt, så är det intressant lyssning.

Och måste jag nämna några låtar får det väl bli Survival. Den påminner ganska mycket om Close To The Edge.

De två coverlåtarna på skivan, vilket är mycket ovanligt för att vara Yes, byrdslåten I See You och Lennon/McCartneys Every Little Thing, är kanske inte revolutionerande, men roliga.

Nr: 1281/2000