CARLOS SANTANA - SWING OF DELIGHT - 1980
I slutet av 70-talet slängde Carlos Santana stora fläskiga köttben till sina fans, album som Marathon och Zebop.
Samtidigt ägnade han sig åt buddism, kallade sig Devadip och lirade sofistikerad jazz med snubbar som John McLaughlin. Betydligt mindre populistiskt och väldigt smalt. Det var Carlos egen njutning.
The Swing Of Delight från 1980 är en av de där soloplattorna. Här samarbetar han främst med keyboardisten och jazzrockgurun Herbie Hancook.
Albumet är nästan helt instrumentalt, men det är minst sagt spännande lyssning, som byggs upp av Hancooks piano och Carlos gitarrimprovisationer.
Vad som möjligtvis kan tyckas lite tråkigt för santanafansen är att Hanccok ibland får ta över för mycket och att Carlos gitarr kommer i bakgrunden till förmån för arrangemangen.
Men helheten blir ändå överväldigande. Det här är jazz med rock- och latinoinfluenser, långa svepande fusionstycken av blixtrande improvisationer, där Santanas gitarr får musiken att välla fram som en våg.
Eller helt tvärtom, får den oroliga skummande vattenytan att helt plötsligt vara stilla och blank som en spegel. Den märkliga känslan av att även tystnad kan vara musik infinner sig.
The Swing Of Delight kräver väldigt mycket av sin lyssnare. Eller så kräver den ingenting. För trots att skivan består av fyra LP-sidor är musiken plötsligt slut. Va, gick det så fort? Var tog tiden vägen?
Nr: 1920/2222
I slutet av 70-talet slängde Carlos Santana stora fläskiga köttben till sina fans, album som Marathon och Zebop.
Samtidigt ägnade han sig åt buddism, kallade sig Devadip och lirade sofistikerad jazz med snubbar som John McLaughlin. Betydligt mindre populistiskt och väldigt smalt. Det var Carlos egen njutning.
Albumet är nästan helt instrumentalt, men det är minst sagt spännande lyssning, som byggs upp av Hancooks piano och Carlos gitarrimprovisationer.
Vad som möjligtvis kan tyckas lite tråkigt för santanafansen är att Hanccok ibland får ta över för mycket och att Carlos gitarr kommer i bakgrunden till förmån för arrangemangen.Men helheten blir ändå överväldigande. Det här är jazz med rock- och latinoinfluenser, långa svepande fusionstycken av blixtrande improvisationer, där Santanas gitarr får musiken att välla fram som en våg.
Eller helt tvärtom, får den oroliga skummande vattenytan att helt plötsligt vara stilla och blank som en spegel. Den märkliga känslan av att även tystnad kan vara musik infinner sig.
Nr: 1920/2222
Jag har inte lyssnat på Santanas mera jazz/fusion-orienterade grejor. I min hylla med ännu ej genomlyssnade loppisfynd finns en platta med Santana och (tror jag) McLaughlin, men den har jag alltså inte spelat. Kanske dags att ge den en chans nu.
SvaraRaderaFör övrigt, när nu Santana är på tal kan jag passa på att tipsa om ännu ett obskyrt latinrock-band som du borde kolla in, nämligen Toro. De kom tydligen från New York och släppte enligt uppgift bara en LP. Den gavs ut 1975 och producerades av Harvey Averne (ett stort namn inom salsa och "latin jazz"). Toros självbetitlade LP är värd att hålla utkik efter!
Tackar för tipset, ska hålla ögonen öppna efter Toro. Hittade nyligen en platta med Malo, som också var ett tips från dig, en riktigt bra sak!
SvaraRaderaGissar att det är Love Devotion Surrender du har i hyllan. Den ska du absolut spela, men det är mer jazz än rock.