Living In a Material World är George Harrisons andra soloplatta och hans mest underskattade album.
Men att göra en uppföljare, eller ännu bättre platta, än All Things Must Pass var naturligt omöjligt. Till och med för Old Brown Shoe.
George Harrison blev aldrig bättre som soloartist än han var 1971. Därmed inte sagt att Living In a Material World från 1973 är dålig. Tvärtom, det är George Harrisons näst bästa album.
Den är en njutning att lyssna på...och lite Hare Krishna-hymner kan aldrig skada.
Inte ens nu för tiden. Även om det inte är särskilt kommersiellt gångbart och knappast går att sampla...
Jag tänkte börja med en blues, Sue Me Sue You Blues. George gjorde ju en och annan genom åren. Men liksom aldrig på allvar, utan mest som ironi eller på skämt.
Det var lite synd. Jag tror hans läckra gitarrspel skulle passat alldeles utmärkt för blues.
Jag tror att låten handlar om det sura efterspelet med uppbrottet från Beatles. Men som vanligt lägger George Harrison en lite humoristisk och ironisk vinkel på det hela.
”Bring your lawyer, and I´ll bring mine.
Get together, we can have a bad time.”
För min del är detta ev av skivans bästa spår, ihop med inledande Give me Love, som trots allt blev en hitsingel. Sen är Who Can See It och That Is All också högklassiga.Eller va fan. Nästan alla låtar är riktigt bra. Det är bara att det sammantaget inte kommer upp i samma klass som All Things Must Pass.
Nr: 82/2000
Jag får så många tips om plattor jag glömt, nästan glömt eller helt enkelt inte hade den minsta aning om genom din blogg.
SvaraRaderaTack Olle!
Kul! Det är lite det som är tanken med den här bloggen.
SvaraRadera