MADNESS – KEEP MOVING – 1984
Från briljanta albumet The Rise And Fall till uppföljaren Keep Moving är det bara två år. Men avståndet mellan skivorna är gigantiskt. Blev Madness helt plötsligt för seriösa? Eller fick skivbranschen dem till slut att anpassa sig?
Svaret är förmodligen ja på båda. The Rise And Fall hade säkert gett bandet mersmak på den stora rockvärlden. Ambitionen att göra en lika bra platta, eller ännu bättre, måste ha funnits i tankarna. Möjligtvis infann sig någon slags kramp, vilket kombinerat med skivbolagets ambition att passa in Madness i den vanliga hitlistepopmallen, tror jag skapade detta album.
Jämfört med The Rise And Fall, som jag fortfarande uppskattar synnerligen högt, känns Keep Moving som en våt filt. Starten är seg, fortsättningen blir inte mycket bättre. Madness annars så smittsamma glädje från de första skivorna finns inte med här på samma sätt.
Låtarna är visserligen välgjorda och smarta, men känns aldrig direkt angelägna, utan passerar förbi utan att man lägger märke till dem. En lite för kraftfull blåssektion och en gospelkör gör att skivan känns överarbetat ambitiös.
Ett undantag är March Of The Gherkins, som har ett sjysst beat. Hitlåtar från skivan ska annars ha varit One Better Day och Michael Caine, singlar jag dock inte har något som helst minne av från den tiden.
Usch, det känns tråkigt att skriva så här om en platta med Madness, som hörde till mina riktigt stora hjältar från den brittiska postpunkvågen i början av 80-talet.
Men inte ens nu, 35 år senare, tycker jag Keep Moving är särskilt spännande att lyssna på. Jag spelar hellre One Step Beyond och The Rise And Fall.
Nr: 1665/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar