Både behaglig och fantasiEGGande

EGG – EGG – 1970

En riktigt fräck sak det här. Jag gillar den verkligen. Men samtidigt tycker jag nog att Egg blev bättre på sina två efterkommande album, The Polite Force och The Civil Surface. Samtidigt måste man komma ihåg att ingen av de tre i bandet var ens 20 år gamla när skivan spelades in.

Egg är ett legendariskt brittiskt jazzrock/progrockband från det tidiga 70-talet som intimt brukar förknippas med Canterburyscenen. Vad gäller första plattan tycker jag mig också ana en psykedelisk ådra, kanske beroende på att trion före eggets skapande höll till i psychrockbandet Arzachel.

Redan första spåret på Eggs debutskiva får mig dock att febrigt börja bläddra i min samling efter plattorna med Emerson Lake & Palmer och The Nice. Det är nämnligen där vi hittar bandet under den här peroden av sin utveckling. När Egg dessutom tar sig an Bachs Fugue In D Minor kan jag inte låta bli att också fingra på mina gamla ekseptionskivor.

Är man det minsta intresserad av progrock är det svårt att inte tycka om den här skivan. Soundet är visserligen numera lite gammaldags, vilket många som skriver om skivan påpekar, men det trion Dave Stewart, Mont Campbell och Clive Brook gjorde här är exceptionellt och mycket spännande att lyssna på. De är dessutom synnerligen skickliga musiker.

Även om musiken stundtals kan tyckas svår är den både behaglig och fantasieggande på samma gång att lyssna på. Egg står aldrig stilla utan utvecklar hela tiden sina idéer, utforskar dem och går sen vidare mot nya infall och vinklar.

Särskilt uppskattar jag b-sidan, som i sin helhet tas upp av Symphony No 2, ett rafflande musikaliskt epos i flera delar.

Nr: 1422/2222