JETHRO TULL - A LITTLE LIGHT MUSIC - 1992
Eftersom livealbum och i synnerhet A Little Light Music med Jethro Tull kom på tal, har jag det senaste dygnet ohejdat spelat denna briljanta liveplatta från 1992. Det går liksom inte att sluta...
Det är nästan bara bra låtar, och ljudet är fantastiskt. Det är kristallklart.
Dessutom är Ian Andersons snack mellan låtarna mycket underhållande. Och ja, trevligt.
Jag har två live-album med Jethro Tull, vilket inte är så konstigt. De har egentligen bara gjort två, ohyggliga Bursting Out och den här.
Sen har det kommit ut ett par cd-skivor på 90-talet med liveinspelningar från de tidiga åren. De har jag inte brytt mig om.
A Little Light Music är som sagt mycket underhållande. Jethro Tull har ju ett enormt urval och här plockar de fram de bästa låtarna.
Ian Anderson kom undan 80-talet med viss tvekan. Och jag tycker nog det är ganska smart att Tull här undviker låtar från de skivorna, utom två undantag, Under Wraps och Pussy Willow.
Men här köper jag dem ändå, för i den här inspelningen har de inte det där tråkiga synthsoundet som sabbade så mycket.
Det är 17 låtar på den här dubbeln, vilket är precis lagom. Några favoriter har jag. Först och främst inledningen med Someday the Sun Won´t Shine For You, en blueslåt från Tulls debutalbum 1968.
Den blir överraskande bra. Och när den sedan följs upp av Living in the Past har Ian Anderson redan där skapat en stämning som nästan går att ta på.
Sen gillar jag Too Old to Rock and Roll, här i en naken och avskalad version som funkar helt perfekt. Avslutningen med Locomotive Breath är ruffigt magnifik.
A Little Light Music är bra, riktigt bra. Inte lika vass som Bursting Out, men inte långt ifrån.
Bild två och tre är hämtade från skivomslaget.
Eftersom livealbum och i synnerhet A Little Light Music med Jethro Tull kom på tal, har jag det senaste dygnet ohejdat spelat denna briljanta liveplatta från 1992. Det går liksom inte att sluta...
Dessutom är Ian Andersons snack mellan låtarna mycket underhållande. Och ja, trevligt.
Sen har det kommit ut ett par cd-skivor på 90-talet med liveinspelningar från de tidiga åren. De har jag inte brytt mig om.
A Little Light Music är som sagt mycket underhållande. Jethro Tull har ju ett enormt urval och här plockar de fram de bästa låtarna.
Ian Anderson kom undan 80-talet med viss tvekan. Och jag tycker nog det är ganska smart att Tull här undviker låtar från de skivorna, utom två undantag, Under Wraps och Pussy Willow.
Men här köper jag dem ändå, för i den här inspelningen har de inte det där tråkiga synthsoundet som sabbade så mycket.
Den blir överraskande bra. Och när den sedan följs upp av Living in the Past har Ian Anderson redan där skapat en stämning som nästan går att ta på.
Sen gillar jag Too Old to Rock and Roll, här i en naken och avskalad version som funkar helt perfekt. Avslutningen med Locomotive Breath är ruffigt magnifik.
A Little Light Music är bra, riktigt bra. Inte lika vass som Bursting Out, men inte långt ifrån.
Bild två och tre är hämtade från skivomslaget.
Blev först lite besviken när du beskriver Bursting Out som ohygglig, tänkte ånej ytterligare en som inte gillar Bursting Out, en av mina favorit liveskivor, men förstod sedan att du ockå gillar den...eller? jag får ibland förklara min inställning till detta album inför mina kompisar, i en artikel i tidningen High Fidelity "Liveskivor från 70-talet" för något år sedan togs denna skiva upp som ett exempel på en dålig live, dock utan att förklara varför!? (Lysande artikel förövrigt) Jag tycker Bursting Out är grym!
SvaraRaderaTycker också att den och A Little Light Musik kompletterar varann bra då den senare nästan är "unplugged"
Det är mitt sydsvenska påbrå som gör sig påmint. Ohygglig, betyder alltså VÄLDIGT bra på min dialekt! Håller med dig fullt ut, Bursting Out är grymt bra. En av de absolut bästa liveplattor jag känner till!
SvaraRaderaDet var roligt att höra(läsa)! :)
SvaraRadera