RHINOCEROS - SATIN CHICKEN - 1969
Idag följer jag en gammal god kritiker-tradition; att utnämna en skiva nästan ingen hört till det absolut bästa man hört på länge. Det är en bra taktik som skribent. Man är på rätt säker mark.
Sen gör man dessutom ett starkt intryck av att verkligen ha koll på sånt som...just det, ingen hört talas om.
Rhinoceros har jag skrivit om tidigare på den här sajten. Då var det bandets tredje och sista skiva, Better Times Are Coming. Nu har jag lyckats komma över tvåan också, Satin Chicken från 1969.
Den är briljant. DEN OCKSÅ!
Det här är alltså ingen vanlig jävla popskiva. Rhinoceros blandar jazzrock, soul och funk med väldigt mycket psykedelia. De är dessutom mycket skickliga musiker, som behandlar sina instrument som de förtjänar.
Jag kan väl nämna att de som inledning på Satin Chicken lirar ett 30 sekunder långt intro med en Duke Ellington-låt, bara för att visa att de kan. SEN brakar det loss.
Det här med funk kan Rhinoceros. Det blir dessutom ohyggligt bra när bandet har en basist som verkligen SPELAR bas. Det är halva grejen. Komplementen med orgel och en supervass gitarr gör inte saken sämre.
Efter att ha lyssnat på den här skivan framstår funk-legender som Parliament och Sly and the Family Stone som rätt bleka och fantasilösa. Jag tror jag ska göra mig av med de skivorna. Vad ska jag ha dem till nu?
För de som till äventyrs också hört Better Times Are Coming kan jag väl säga att Satin Chicken är ganska mycket flummigare än sin efterföljare. Den är lite coolare och mer avslappnad. Därmed inte sagt att den är tråkigare. Det är Rhinoceros alldeles för bra för.
Idag följer jag en gammal god kritiker-tradition; att utnämna en skiva nästan ingen hört till det absolut bästa man hört på länge. Det är en bra taktik som skribent. Man är på rätt säker mark.
Sen gör man dessutom ett starkt intryck av att verkligen ha koll på sånt som...just det, ingen hört talas om.
Den är briljant. DEN OCKSÅ!
Det här är alltså ingen vanlig jävla popskiva. Rhinoceros blandar jazzrock, soul och funk med väldigt mycket psykedelia. De är dessutom mycket skickliga musiker, som behandlar sina instrument som de förtjänar.
Jag kan väl nämna att de som inledning på Satin Chicken lirar ett 30 sekunder långt intro med en Duke Ellington-låt, bara för att visa att de kan. SEN brakar det loss.
Efter att ha lyssnat på den här skivan framstår funk-legender som Parliament och Sly and the Family Stone som rätt bleka och fantasilösa. Jag tror jag ska göra mig av med de skivorna. Vad ska jag ha dem till nu?
För de som till äventyrs också hört Better Times Are Coming kan jag väl säga att Satin Chicken är ganska mycket flummigare än sin efterföljare. Den är lite coolare och mer avslappnad. Därmed inte sagt att den är tråkigare. Det är Rhinoceros alldeles för bra för.
Detta är en av de grupper jag har på min "måste kolla upp"-lista, jo jag har hört gruppen, tror t.o.m. att det var på .....ve o fasa...Spotify jag hörde dem och tyckte det lät riktigt bra, men har sedan glömt bort dem (så mycket för att göra en lista)
SvaraRaderaJa, de här killarna är riktigt bra!
SvaraRaderaTrodde inte de fanns på Spotify.
Det ser spännande ut, trots att de verkar vara för många spelare på plan:)
SvaraRaderaÅret och omslaget talar ju tydligt till en, SPELA mig!
Yesterdaysnews