Ett väldigt gott råd till den som är nyfiken på något bands musik är att: BÖRJA MED DE ÄLDSTA PLATTORNA. De brukar nästan undantagslöst vara mest intressanta.
Det finns massor av exempel. Men det gäller i synnerhet amerikanska Sea Level, Allman Brothers side-kick från mitten av 70-talet.
Gruppens debutalbum från 1977, som bara fick namnet Sea Level, är deras absolut bästa.
Utan att gå händelserna för mycket i förväg – jag ämnar ta upp bandets senare album också – kan jag väl konstatera att bättre, mer spännande och roligare än på förstaplattan blev aldrig Sea Level.
Men först en liten presentation av denna synnerligen udda fågel inom amerikansk southern rock. Sea Level är nämligen inget rockband. Kalla det hellre jazzfusion, med väldigt starka band till inte minst sydstatsrock.
Egentligen var det väl keyboardisten, sångaren och låtskrivaren Chuck Leavell som låg bakom det mesta. Och nu har väl den uppmärksamme insett varför de kallade sig Sea Level...C. Leavell...
Om man så bara har ett litet intresse för det här med musik i marginalen kan det vara värt att investera några spänn i den här LP:n. Men det är inte ofta de dyker upp i skivbackarna nu för tiden.
Om man till äventyrs skulle få tag i den är det bara att tacka högre makter. Det är en klart lysande pärla, mer jazzfusion och experiment än rock, men väldigt rolig att lyssna på.
De två inledande instrumentala Rain In Spain och tuffa, svettiga, stompiga Shake A Leg, räcker som anledning att spela den här plattan flera dygn i rad.
Och så en liten förklaring till det där med Allman Brothers. Sea Level startade som ett litet ”fritidsprojekt” av Gregg Allman och Chuck Leavell. De där båda drog inte riktigt jämnt, så Allman lämnade gruppen.
När Allman Brothers 1976 bestämde sig för att lägga ner (en av alla gångerna) blev det lite mer allvar och Sea Level spelade in sin första platta.
Gruppens debutalbum från 1977, som bara fick namnet Sea Level, är deras absolut bästa.
Utan att gå händelserna för mycket i förväg – jag ämnar ta upp bandets senare album också – kan jag väl konstatera att bättre, mer spännande och roligare än på förstaplattan blev aldrig Sea Level.
Egentligen var det väl keyboardisten, sångaren och låtskrivaren Chuck Leavell som låg bakom det mesta. Och nu har väl den uppmärksamme insett varför de kallade sig Sea Level...C. Leavell...
Om man så bara har ett litet intresse för det här med musik i marginalen kan det vara värt att investera några spänn i den här LP:n. Men det är inte ofta de dyker upp i skivbackarna nu för tiden.
Om man till äventyrs skulle få tag i den är det bara att tacka högre makter. Det är en klart lysande pärla, mer jazzfusion och experiment än rock, men väldigt rolig att lyssna på.
De två inledande instrumentala Rain In Spain och tuffa, svettiga, stompiga Shake A Leg, räcker som anledning att spela den här plattan flera dygn i rad.
När Allman Brothers 1976 bestämde sig för att lägga ner (en av alla gångerna) blev det lite mer allvar och Sea Level spelade in sin första platta.
Jag är lite tveksam till din tes om att de tidigaste plattorna med ett band alltid är bäst. Det finns förstås många exempel på band/artister som varit lysande i början av sina karriärer för att sedan gradvis bli allt mer kommersiella, slätstrukna och ointressanta. Men det finns också många exempel på det motsatta.
SvaraRaderaPå rak arm kommer jag på två namn:
Simon & Garfunkel började (som du säkert vet) sin gemensamma karriär redan i mitten av 50-talet, under namnet Tom & Jerry. Deras tidiga inspelningar är det inte många som kommer ihåg idag. Däremot anses de plattor de gjorde under mitten/slutet av 60-talet som odiskutabla popklassiker.
I början av sin karriär var The Beatles naturligtvis ett bra band som gjorde en del lysande poplåtar. Men de verkliga mästerverken, de plattor som av recensenter brukar anses som "banbrytande" och "geniala", t.ex. "Sergeant Pepper's" eller "White album", kom först senare i karriären.
Ett mera aktuellt exempel är Nick Lowe. Jag tycker personligen att Lowes soloplattor från 70-, 80- och 90-tal innehåller en hel del bra låtar. Men jag tycker samtidgt att praktiskt taget alla hans äldre skivor är extremt ojämna. Däremot tycker jag att den svit av plattor han gjort från 1998 och framåt ("Dig my mood" -98, "The convincer" -01 och "At my age" -07) är fullkomligt mästerliga. Enligt min mening är Lowe alltså en artist som inte riktigt hittat sin stil och kunnat utveckla sin fulla potential förrän i 55 - 60-årsåldern.
Det är alltså inte någon absolut sanning att band/artister alltid är bäst i början av karriären för att sedan bli sämre. I en del fall stämmer teorin, men i en del fall genomgår också artister en positiv utveckling över tid.
The Impossible Bird är inte dum heller!
SvaraRaderaJag kan naturligtvis inte argumentera med dej om det du säger. Så är det ju.
Sen finns det ju andra som faller inom ramen för min "teori". Dire Straits, Led Zeppelin, Deep Purple (Mark II), Black Sabbath, Nazareth osv.
Jag tror så här. Men det är bara en gissning. Riktigt bra musiker tar lite längre tid på sig...men nä fan, det stämmer nog inte det heller...
Hahaha...nej, det är inte helt lätt att formulera någon teori som stämmer in på alla musiker/band. Jag tänker mig att två faktorer har betydelse för hur band/artister utvecklas över tid:
SvaraRadera1. Musikalisk skicklighet och kompetens. Det har genom rockhistorien funnits en hel del band/artister som egentligen varit väldigt begränsade som musiker, men som haft något (ett sound, en stil, en attityd etc) som gjort dem speciella.
Denna typ av band/artister är i allmänhet bäst i början av karriären, när deras koncept känns nytt, fräscht och spännande. Men tyvärr har de sällan förmågan att utvecklas.
Många band som kom fram i den tidiga punkvågen tillhör enligt min åsikt denna kategori. T.ex. är Ramones tidiga plattor fortfarande kul lyssning, medan man med fördel kan vara utan de flesta av de skivor de gjorde under 80- och 90-talen.
2. Artistens/bandets förhållande till skivbolag och managers. Rockhistorien är full av artister som varit bra, men som av managers och/eller skivbolag tvingats spela in en massa smörja i syfte att nå en större publik och bli mera hitliste-orienterade.
Ett exempel bland många är den klassiske soul- och bluessångaren Solomon Burke som gick bort härom året. Burkes 60- och tidiga 70-talsinspelningar är genomgående fantastiska. Från mitten av 70-talet till sent 90-tal spelade han dock mest in skräp. Antingen var hans plattor misslyckade försök att göra mera modern, discobetonad soul, eller gjorde han trista nyinspelningar av sina gamla hits.
2001 fick han dock nytt skivkontrakt och en bra producent som lät honom sjunga den typ av material som passade honom bäst, dvs. traditionell blues- och gospelbaserad soul av 60-talssnitt. Detta resulterade i den fantastiska plattan "Don't give up on me" samt ytterligare ett par starka skivor i samma stil.
Just i fallet Simon and Garfunkel måste jag säga att de nådde höjdpunkten med sin Wednesday morning 3 am platta från 64. Som var deras första som just Simon and Garfunkel.
SvaraRaderaVisst de gjorde enskilda låtar som var bra senare men inget så helgjutet. Se bara på Sounds of silence som var en kanonlåt på första skivan men hemsk på deras andra lp som hette just Sounds of silence.
Det är dessutom löjligt att de inte gjorde några covers senare. Vissa band/artister gör bara andras låtar medan andra bara får/ska göra sin egna. Ganska slätstruket tycker jag.