Rare Earth var bättre förr

Sitter du och är småilsken över att du har en platta med Rare Earth i samlingen?
Är irriterad på deras menlösa discopop, sent 70-tal?

Det finns en liten tröst. Du var inte helt fel ute när du köpte den.

Rare Earth var nämligen ganska bra en gång i tiden. Ett rätt tungt funkrockgäng som kunde blåsa ner väggar med bara basgången.

Men det där gäller inte om du fått i någon av deras skivor från...säg 1977 och framåt...det är skräp.

Så uselt att inte ens disc-jockeyn på Gunghästen kunde tänkt sig att lira nån av deras låtar i slutet av 70-talet. Är du med då?

Jag har en Rare Earth-platta. One World från 1971. Den är bra! Nästan så jag vill säga ohygglig.

Inledningen med sju minuter långa What I´d Say är brutal. Rare Earth gör där mos av Ray Charles soulörhänge och funkar upp den så till och med det gamla stelbenta soffbordet här hemma börjar röra på sig (lite försiktigt, men i alla fall...).

The Seed är också en sån låt, där Mark Olson hamrar på pianot så man tror det braka ihop och Ray Monette plågar gitarren så han måste fått blåsor på fingrarna.

Det finns flera såna godbitar på skivan, tuff halvrå funksoul med mycket känsla. Uj uj, den här skivan går att spela hur många gånger som helst.

Ska du skaffa plattor med Rare Earth, köp de tidiga. De är bäst.