Brian Eno mitt emellan

BRIAN ENO - TAKING TIGER MOUNTAIN - 1974 

Taking Tiger Mountain sägs vara Brian Enos bästa album. Hans stora genombrott och revolutionerande platta. Det tänker jag inte argumentera med hela världen om.

Men så här tycker jag:
Plattan före, Here Comes the Warm Jets, är bättre. Det är en skitbra glamrockplatta. Men att jämföra den med Taking Tiger Mountain är omöjligt.

Att Tiger-skivan skulle vara Enos bästa ambienta platta vågar jag inte heller gå med på. Skivan kom ju redan 1974. På sina ställen känns nämligen Taking Tiger Mountain lite tjatig.

Det hindrar ju inte att plattan är jävligt bra. Men det är inte glamrock som på Here Comes the Warm Jets. Och det är inte ambient musik heller. Den står någonstans och stampar mittemellan.

Man kan väl säga att Brian Eno började hitta sin stil med den här plattan. Det är nog därför den anses så revolutionerande.

Det är inte heller en sån där skiva man faller direkt för. Det tar ett antal genomlyssningar för att börja förstå hur Eno tänker här.

Förstasidan, med låtar som Burning Airlines... och Back in Judy´s Jungle är faktiskt rätt jobbig att ta sig igenom. Det är först efter The Fat Lady of Limbourg som musiken börjar sitta.

B-sidan känns kanske av den anledningen lättare att ta till sig. Third Uncle är klockren redan från första tonen. Här nånstans hittar Eno vägen i den snåriga djungeln mellan Roxy Music och Pink Floyd.

Put a Straw Under Baby och True Wheel, som kommer direkt efter, är också lysande.
Efter den blir Taking Tiger Mountain oumbärlig.

Men att det skulle vara Enos bästa...
Nja.

Nr: 1607/2222

Mer om Brian Eno
En anledning att ha skivspelare (Here Comes The Warm Jets)
Elegant och dekadent (Roxy Music - For Your Pleasure)