1. De VILLE verkligen göra det. De gillade det.
2. De gjorde det på jävelskap. För hur skulle folk tolka att ett av tidernas bästa hårdrockband gjorde mainstream-pop.
Och så finns det en tredje möjlighet också.
De hade drabbats av tillfällig dövhet och sinnesförvirring.
Men det var det tydligen inte.
Hur ska jag förklara hur den här skivan låter nu då?
Så här kanske:
”Om man byter ut hela bandet bakom Dan McCafferty mot Lasse Stefanz orkester, då skulle det inte märkas någon skillnad”.
Eller:
”Om man spelade de här låtarna på nån dansbandsfestival i Dalarna skulle folk tycka att det var ganska trevligt”:
Eller (och nu tar jag i):
DET LÅTER TA MEJ FAEN SOM HALL & OATES!
Och en sak till. Det finns en låt på skivan som heter Pop the Silo.
Det var kanske tillfällig sinnesförvirring ändå...
Mer om Nazareth
Nazareth bättre än väntat (2XS)
Nazareth överraskar (No Mean City)
Nazareths bästa (Nazareth)
Rampant är lite ojämn (Rampant)
Jag har aldrig hört den aktuella plattan och jag är definitivt ingen kännare av Nazareth. Jag tror dock att det finns en fjärde tänkbar förklaring till varför de på denna skiva övergav hårdrocken för det du kallar mainstream-pop:
SvaraRaderaÅret var 1980. 70-talets hårdrock var stendöd. De artister som fick stor massmedial uppmärksamhet var i stor utsträckning sådana som kom från punk/new wave-scenen. Det kom en massa nya, hippa trender och stilar inom popmusiken. Favoritgenren bland många musikskribenter var det som kallades "powerpop". Det var inne med reggae och i Storbritannien fanns ett gäng unga, kritikerrosade band som sökte sig längre bak i den jamaikanska musikens historia, till det som kallades ska. Samtidigt kom den s.k. "new romantics"-trenden, och de första fröna till det som senare skulle kallas synthpop.
I detta populärmusikaliska klimat var bluesbaserad hårdrock av 70-talssnitt så ute som ute kan bli. Äldre rockband - i synnerhet sådana som spelade hårdrock, progressiv rock eller symfonirock - avfärdades schablonmässigt med den spydiga benämningen "dinosaurier".
Dan McCafferty och hans medmusikanter var troligen inte omedvetna om denna utveckling. Och om de till äventyrs inte hade koll på läget kan man vara alldeles övertygad om att deras manager och deras skivbolag visste vad som pågick. Detta avspeglade sig nämligen otvivelaktigt i mängden publicitet, samt i antalet sålda skivor och konsertbiljetter.
Förmodligen ville Dan & co. tjäna pengar. Och även om de möjligen hade så höga konstnärliga ideal att de struntade i pengarna, så ville deras skivbolag utan tvekan tjäna pengar. Alltså bestämdes det att "The fool circle" skulle ha ett sound och en produktion som bedömdes vara mera kommersiellt gångbar i det musikklimat som rådde 1980. Resultatet blev att hårdrocken fick stryka på foten för något som lät som ett möte mellan Hall & Oates och Lasse Stefanz...
Vad tror du om denna förklaring?
Så kan det nog vara. Det finns ju många exempel på det, Deep Purple, Status Quo...och Nazareth också, och de flesta andra dinosaurier också för den delen. Och säkert hade nog skivbolagen en hel del med det att göra.
SvaraRaderaNär det gäller just Nazareth kan det finnas en orsak till. För märkligt nog släppte de en skiva liknande The Fool Circle (och Malice in Wonderland) redan 1971 (året efter debutskivan, som var en monsterplatta och en av de bästa hårdrockskivor jag hört). Uppföljaren Exercises innehöll något som man kanske skulle kunna kalla skotsk "folkpop" och väldigt långt från både tidigare och senare album.
Hur man ska tolka det vet jag inte. Kanske att McCafferty och Charlton är bättre musiker än man vanligtvis tror, eller så var det tillfällig sinnesförvirring då också.
Men just pga de här plattorna tycker jag Nazareth är lite mer spännande än många andra hårdrockband, man vet aldrig vad som kan komma.
Tja, det finns ju också artister som på ett nästan schizofrent sätt kan växla mellan olika stilar och attityder i sin musik, helt enkelt därför att de gillar flera vitt skilda stilar. Kanske Nazareth tillhör denna kategori, med tanke på att deras andra LP innehöll vad du beskriver som "skotsk folkpop".
SvaraRaderaDe är ju i så fall inte ensamma om att blanda stilar på ett för deras lyssnare ganska svårbegripligt sätt. Jag kommer osökt att tänka på artister som Neil Young (från finstämd, countryinfluerad folkrock till vansinnigt gitarrbröt), Elvis Costello (började som uppkäftig new wave-rebell med 60-talsrötter, blev sedan country-crooner och har sedan gjort allt från jazzballader till opera till blues...) och Nick Cave (slog igenom på 80-talet med Birthday Party som spelade ett slags för sin tid extrem hardcore-experimentrock, är numera en sorts 2000-talets Leonard Cohen).