Records är inte snälla

Records är inte snälla. De lämnar dig inte ifred utan petar på dig, sätter ett finger i ögat, bara för att irritera. Records debutalbum från 1979 – Shades in Bed - är skitjobbigt, påträngande och hetsigt. Det är en jävligt bra platta. Här finns massor av bra låtar.

Records var ett av alla de där new wave-banden som dök upp i slutet av 70-talet. Skillnaden mot många andra var att Records hade varit med förr.

Det här är ett band med rötterna i den brittiska pubrocken och med tydliga influenser av både Beatles och andra pophjältar, framför allt Kinks. Records låter ibland nämligen väldigt mycket Ray Davies, men stökigare och mer påfrestande.

Av någon outgrundlig anledning vill jag jämföra Records med Green Day. Inte för att det finns några som helst likheter musikaliskt. Mest för att de bara var lika uppkäftiga.

Med andra ord tar det på nerverna att lyssna på Shades in Bed. Men här finns massor av ruggigt skön new wave-pop. Teenarama är en sån där låt som sätter sig fast och sen kan poppa upp nästan när som helst.

Starry Eyes och All Messed Up and Ready to Go är ungefär likadana. Insomnia är också en sån där liten retlig sak, men skitkul.

Den här dubbeln. För det är en dubbel-LP, nästan i alla fall. Till den första pressningen följde det med en maxi-EP med fyra låtar. Det är den jag har. EP:n är väl sådär, roligast är coverversionerna på stoneslåten Have You Seen Your Mother, Baby och Kinks See My Friends.

När plattan gavs ut i USA blev det däremot bara en enkel-LP, den fick namnet The Records och har en delvis annan låtordning. Av nån anledning har jag den också...

Mer om The Records
Records tuffa powerpop (Crashes)