The Musical Box: Mike Oldfield i det blå

måndag 22 augusti 2011

Mike Oldfield i det blå

Det är lättköpta poäng. Men man kan vara elak och säga att omslaget till Five Miles Out är helt rätt. För här är Mike Oldfield högt upp i det blå...och väldigt långt från land.
Delvis är det riktigt tråkiga grejer på den här skivan.
Men den har sina ljuspunkter...som den där där sprickan mellan molnen på skivomslaget.

Vi vänder på skivan direkt och börjar med b-sidan. Jag behöver nämligen tänka över a-sidans långa epos Taurus II lite grand.
Men b-sidan är faktiskt ganska bra, på ett lite spretigt sätt.

Förstaspåret Family Man är väl vad man kan kalla en sell-out av det värre slaget. Men å andra sidan började Oldfield med sånt långt tidigare än 1982, så va fan.

Trots det är Family Man en ganska bra poplåt, som sjungs av Maggie Reilly. Jag kan förstå att Hall & Oates gjorde en cover på den några år senare.

Tretton minuter långa Orabidoo är något helt annat. Det är skivans bästa spår, där Oldfield leker med både toner och rytmer...som han gjorde förr...och som är hans storhet.

Den räddar hela Five Miles Out. Att jag sen har lite svårt för de två sista spåren må vara hänt.
Och nu ett djupt andetag...Taurus II...
Efter ett antal genomlyssningar kan jag fortfarande inte hitta något spännande i den låten, som tar upp hela a-sidan. Sorry, men ibland tvivlar jag på Mike Oldfields geni.

Mer om Mike Oldfield
Oldfield och techno (Platinum)
Moonlight Shadow (Crisis)
Pohjola och Oldfield (The Mathematician´s Air Display)

2 kommentarer:

  1. Smaken är som baken men jag måste ändå lämna en motkommentar. Det är få album jag lyssnat på så många gånger som just detta. Det började med att jag föll som en fura för titelspåret Five Miles Out. I mina öron proggrockens finest hour. Det var tack vare det spåret jag gav övriga skivan en chans och en till och en till.... Efter det har plattan växt till enorma proportioner för mig. Tveklöst ett av mina absoluta favoritalbum. Taurus 2 tycker jag jag jag är intressant från början möjligen med undantag för den där delen som låter som rena rama fotbollsdängan.

    Att oldfield är ett geni råder det inga tvivel om. Jag är övertygad om att karln har någon form av diagnos. Aspbergers eller lindrig Autism. Men som så många andra artister har han inte förvaltat sitt pund.

    SvaraRadera
  2. He, he, det är rätt kul att man kan tycka så olika, och ändå tycka att plattan är bra.

    SvaraRadera