Mer flum från Marc Bolan

Att påstå att Marc Bolans första skivor var flummiga är ingen överdrift. Det är riktigt utflippad hippie-pop från det sena 60-talet. Väldigt udda och annorlunda jämfört med det mesta annat.

Andra skivan med Tyrannosaurus Tex, Prophets Seers & Sages The Angel Of The Ages från 1968, är inget undantag.

Första plattan med det sagolika namnet My People Were Fair And Had Sky In Their Hair But Now They´re Content To Wear Stars On Their Brows, spelades in av Bolan och hans kompanjon Steve Peregrin Took med bara akustisk gitarr och diverse rytminstrument, kongas och sånt.

Det ryktas att de egentligen ville ha mer instrument, framför allt elgitarr, men inte hade råd med det.

Trots att den plattan – faktiskt – sålde rätt hyfsat, hade de inga pengar till det på den andra skivan heller. Mycket kanske beroende på att den gavs ut bara tre månader efter debuten. Så det blev som det blev.

Att det gick snabbt märks på Prophets. Det är nämligen exakt samma typ av flummiga låtar, obegripliga texter och udda melodier.

Den stora skillnaden är att den känns lite slarvigare...
Lite som att alla låtarna egentligen inte var färdiga.

Men det gör kanske inte så mycket när det gäller en sån här platta. Den lilla skillnaden blir i sammanhanget marginell.

Ändå tycker jag Prophets är rätt kul, i lagom dos vill säga. Det går inte att spela den för många gånger. Då börjar det snurra i skallen.

Ett par exempel. Låten Deboraarobed, där både text och komp delvis spelas baklänges. Det mest roliga med det är kanske att kongas framlänges och baklänges låter precis likadant...

Nåja, vidare till Scenescof Dynasty. En ”låt” där Bolan läser upp en mycket märklig dikt, ackompanjerad enbart av Tooks handklappningar. Det är skumma grejer!