Dwight Twilley är ingen hårding

DWIGHT TWILLEY – SCUBA DIVERS – 1983

Dwight Twilley är ingen hårding. Han är den ständigt missförstådde och aldrig erkände rockpoeten och drömmaren, vars texter nästan alltid är olyckliga och sorgsna.

När han på Scuba Divers försöker rocka till det tror jag honom inte. Försöker är rätta ordet, för särskilt tuff blir aldrig Dwight Twilley. Men han ska inte vara tuff. Han både låter och ser alldeles för trevlig och snäll ut för det.

Scuba Divers är hans andra skiva efter uppbrottet från Dwight Twilley Band och samarbetet med Phil Seymour. Den anses inte vara någon av hans bättre. Det är möjligt, men jag gillar den ändå. För givetvis gör han det här bra.

Dwight Twilley lirar pop, amerikansk new wave-pop med mycket Beatleskänsla över låtarna. Ibland vill jag också jämföra honom med Tom Petty. Fast en snällare variant och inte alls så elak och fräck. Scuba Divers är en LP som kan rulla på skivtallriken om och om igen.

Här finns inga låtar som tränger sig på eller kräver uppmärksamhet direkt. Dwight Twilley knackar bara på lite försynt med sin gudabenådade talang.

Inledningsspåret I´m Back Again verkar kanske först lite för allmän och vanlig. Men efter ett par gånger sitter den och då inser man att det här kunde inte Tom Petty själv gjort bättre.

Somebody to Love är vacker och synnerligen närvarande och väldigt, väldigt amerikansk. Fast amerikansk på ett bra sätt, inte överdrivet, svulstigt eller det allra minsta för mycket.

Men min absoluta favorit är ändå sympatiska Falling in Love Again. Bara för att den är så mycket Beatles att man nästan ser John Lennons ande sväva över skivan.

Nr: 1346/2222

Den nedre bilden är hämtad från skivans innerkonvolut.