Status Quos tredje klassiker

STATUS QUO – QUO – 1974

Det här är högoktanig hårdrock från det tidiga 70-talet. Quo är en legendarisk platta med Status Quo. En av deras riktigt stora. Ett av det tidiga 70-talets tuffaste och svettigaste rockalbum. Inledningen med Backwater och Just Take Me tyckte man då var något av det mest provocerande som pressats i svart vinyl.

För mig som var med på den tiden går det inte att låta bli att älska det här. Adrenalinet pumpar och svetten rinner i ögonen. Och man måste bara dra upp volymen så det skallrar i fönsterrutorna. Det är musik som släpper ut grottmänniskan i oss.

På den tiden var den en riktig värstingskiva som de tuffa grabbarna spelade. Det är inte vackert eller särskilt välgjort eller originellt. Det är vanlig enkel bonnarock som spelar på de mest djuriska känslorna. Men det funkar.

Och det går bra nu för tiden också. Åtminstone för mig som är uppväxt med den här LP:n. Jag tänker inte närmare analysera varför. Bara att jag fortfarande älskar den den här plattan.

Det räcker med det stentuffa raspiga riffet i inledningen till Backwater för att jag ska gå igång. Quo är Status Quos tredje boogierockplatta efter Piledriver och Hello.

De är också klassiker. Men Quo är lite tuffare, lite råare och lite vildare. Om jag måste välja mellan de tre tar jag tveklöst Quo. Jag påstår inte alls att detta egentligen är särskilt bra. Bara att jag gillar det.

Nr: 1454/2222