DWIGHT TWILLEY – WILD DOGS – 1986
Det kanske inte är så märkligt att Dwight Twilley aldrig lyckades. Det tar tid att lyssna in sig på hans skivor. Vid en första lyssning är det lätt att man avfärdar honom som lite tråkig, alldaglig och...tja...trist.
Så är det naturligtvis inte. Men Twilley kräver tid. Hans skivor går inte att ha på i bakgrunden medan man gör något annat. Då svävar låtarna liksom bara förbi utan att lämna några spår efter sig.
Wild Dogs är hans platta från 1986. Och som alltid gör Dwight Twilley lysande musik. Här finns väldigt mycket inspiration från 60-talets brittiska pop, men också från den amerikanska västkusten, surfmusik och pop.
Låten för dagen är utan en blinkning Sexual, skivans allra första spår. En fullkomligt briljant pop-pärla och den starkaste öppning man kan tänka sig. Men inte ens den sitter vid första lyssningen. Dwight Twilley tar som sagt tid på sig.
Tillbakalutade och softade Shooting Star är en annan favorit jag gärna spelar flera gånger. Twilleys darr på stämman och brianwilsonkänsla är läcker.
Baby Girl är tuff och rak, trots sitt märkliga arrangemang med synthar och ylande gitarrer. Det är amerikansk new wave, som inte kunde gjorts bättre. I mitten av 80-talet var universalmedlet för ”bra” musik synthar, digital mastering och andra tekniska finesser, som ofta tog överhanden.
Även Twilley drabbades av den sjukdomen. Men när det gäller Wild Dogs köper jag det ändå. Skivan är trots det väldigt personlig, känslig, stilfullt vacker och framför allt sparsam. Det här är en skiva värd att spela, flera gånger, gärna i rad. Då sitter den.
Nr: 1959/2222
Den nedre bilden är hämtad från skivans innerkonvolut.
Det kanske inte är så märkligt att Dwight Twilley aldrig lyckades. Det tar tid att lyssna in sig på hans skivor. Vid en första lyssning är det lätt att man avfärdar honom som lite tråkig, alldaglig och...tja...trist.
Wild Dogs är hans platta från 1986. Och som alltid gör Dwight Twilley lysande musik. Här finns väldigt mycket inspiration från 60-talets brittiska pop, men också från den amerikanska västkusten, surfmusik och pop.
Låten för dagen är utan en blinkning Sexual, skivans allra första spår. En fullkomligt briljant pop-pärla och den starkaste öppning man kan tänka sig. Men inte ens den sitter vid första lyssningen. Dwight Twilley tar som sagt tid på sig.
Baby Girl är tuff och rak, trots sitt märkliga arrangemang med synthar och ylande gitarrer. Det är amerikansk new wave, som inte kunde gjorts bättre. I mitten av 80-talet var universalmedlet för ”bra” musik synthar, digital mastering och andra tekniska finesser, som ofta tog överhanden.
Även Twilley drabbades av den sjukdomen. Men när det gäller Wild Dogs köper jag det ändå. Skivan är trots det väldigt personlig, känslig, stilfullt vacker och framför allt sparsam. Det här är en skiva värd att spela, flera gånger, gärna i rad. Då sitter den.
Nr: 1959/2222
Den nedre bilden är hämtad från skivans innerkonvolut.
Jo, 80-talet var verkligen en gräslig tid vad gäller den tekniska delen av musikproduktion. Det kom en massa ny teknik inom området, och en del musikfolk blev alldeles besatta av de nya leksakerna.
SvaraRaderaJag började själv spela i lokala rockband på 1980-talet, och "teknikbögeriet" (ursäkta uttrycket) märktes till och med när man som lokalt amatörband skulle göra en enkel demoinspelning.
Jag minns en av våra första demoinspelningar med det band jag då var med i. Det var stört omöjligt att få killen som skötte studion att fatta att vi ville ha ett "skitigt", 60-talsinspirerat sound där gitarrer och trummor lät som gitarrer och trummor låter. Istället envisades han med att försöka göra ljudet "renare" genom diverse tekniska processer som jag inte ens minns namnen på. När man idag lyssnar på hur det blev är det rent skrattretande; ett band som vill låta som The Nomads och en producent som tror det ska låta som Phil Collins...